Osama Shaker är en syrisk författare med examen från den sociologiska institutionen vid Damaskus universitet. Han har skrivit tv-manus och tidningsartiklar. Han har också publicerat en roman med titeln Fängelsecellen i Daqaqin-kvarteret. Efter sin flykt från Syrien och kriget hamnade han i Sverige tillsammans med sin familj. I bagaget har han inte bara erfarenheterna av kriget, utan även av den svåra asylresan. Journalisten Mervat Shehadeh har träffat honom på uppdrag av PEN/Opp.

Mervat Shehadeh: Varje författare har sina egna motiv som driver honom eller henne att skriva. Vad drev just dig Osama Shaker till denna handling?

Osama Shaker: Jag tror att varje generation upplever att den bevittnar stora förändringar i sitt samhälle, och känner att den måste omforma verkligheten, som om det vore ett hemligt uppdrag livet har anförtrott dem.

På 1980-talet fyllde vi anteckningsböckerna med poesi, eftersom det var det enda möjliga uttrycksmedlet. Vi speglade vårt samhälle med rädsla, försiktighet och besvikelse. Samhället var frustrerat och nedbrutet på alla sätt. Vi var bara ålagda att lyda och hålla oss borta från det som retade upp säkerhets- och religiösa myndigheter, även om det bara var några upprörda ord på papper.

Vårt största äventyr var att få tag på en förbjuden bok, gömma den i en väska och gå runt med den bland säkerhetsvakterna och informatörerna. Det var svårt att inse att man mot sin vilja var en karaktär i maktens berättelse - utan att känna sig förnedrad.

Om det finns ett specifikt motiv för att skriva, så är det att göra uppror mot lydnaden som familjen, makten och den religiösa auktoriteten kräver. Skrivandet blir ett sätt att försvara sig själv och andra, att försvara sin individualitet som betraktas som unket vatten. Man skriver för att inte låta sig krossas av gruppen, som har legitimitet och makt att mala sönder dina val och radera dina särdrag.

MS: Vad är det du är mest intresserad av som författare: att ditt budskap ska nå läsaren tydligt, eller att skriva om dina erfarenheter och känslor och låta läsarna vara fria att ta emot dem på sitt sätt?

OS: Jag tror inte att en riktig författare sätter sig ner för att skriva en litterär text med ett förutbestämt budskap. Detta är arrogans och fåfänga som inte anstår litteraturen. Det passar religiösa och partipolitiska tal som inte tillåter mottagaren att avvisa eller invända.

En gång lånade jag ut en bok till en vän. En vecka senare hittade jag boken i frysen. Vi pratade inte om boken, jag tog den och gick.

Det är så att varje läsare upptäcker texten utifrån sina egna kunskaper. Det katastrofala är att den ideologiserade läsaren anser att individens kamp med sig själv är irrelevant och att litteraturen endast bör handla om de stora frågorna

Om författaren inte gör sig fri från "den andres fågelskrämmor" i sitt huvud, blir hans text ett manifest som han läser upp som en soldat eller predikant, utan fantasi, utan känslor och dofter. Det hör till skrivandets natur att ingen skriver utanför vår uppfattningsförmåga och våra känslomässiga erfarenheter. Så är det alltid, oavsett ämne, oavsett antalet människor som läser texten.

MS: Vilka omständigheter motiverar dig att sätta igång med skrivandet? Har du någon speciell ritual för att locka orden?

OS: Saknaden efter ett förlorat ögonblick från barndomen. Vi blir överrumplade, lämnar barndomen utan att märka det. Denna sorg är en viktig drivkraft för skrivandet.

Jag går tillbaka till att ordna händelser och detaljer på nytt. Jag upptäcker att barndomen är rikare på idéer, bilder och färger än jag tror. Jag upptäcker att saker där borta ser större ut, för att inte nämna känslorna.

Jag vänder mig till detta barn för att få honom att skriva tillsammans med mig, inte bara som ett minne, utan som en hemlig partner. Han har oskulden och den ursprungliga känslan för allt.

Jag använder också de fotografier jag har burit med mig under hela min asylresa. När jag behöver dem breder jag ut dem på köksbordet - där jag brukar skriva när det blir tyst i huset - och betraktar dem. Varje foto berättar sin historia och avslöjar nya detaljer varje gång jag tittar på dem.

Jag lyssnar också tålmodigt på människor och väntar tills de har tömt ut alla sina lögner. Då når de en djup punkt där deras sanna jag finns med all sin vänlighet, sötma, besvikelse och förluster.

MS: Karaktärerna i din roman Fängelsecellen i Daqaqin-kvarteret ser mycket realistiska ut. Hur lyckades du fånga en sådan mångfald av känslor och idéer?

OS: Jag tror att det är tack vare barnets öga som dyker upp under skrivandet. Det är ett öga som oskyldigt registrerar allt som passerar framför det.

Romanen är en helig och ädel lögn. Karaktärerna i den kan tränga in i läsarens medvetande och omformas där till läsarens egna bilder. De är på en och samma gång ytterst realistiska och ytterst fiktiva.

Karaktären "Sheila" åkte till exempel med grannens son på hans cykel när hon var barn, och hon kände ömhet för honom och en doft av manlighet från hans smutsiga kläder. När hon växte upp kunde hon inte förändra verkligheten, så blev han hennes make.

Samtidigt finns det personer som har blivit nedbrutna och inte kunnat förändra. De nådde ingen framgång i sin konfrontation med verkligheten. Sådant är livet och dess kamper.

När en läsare frågar om vissa detaljer som hon tror är mina personliga minnen, blir hen besviken om jag säger: "Det här är en ädel lögn, och jag önskar att jag faktiskt hade upplevt hälften av vad karaktärerna fick uppleva". Men jag förstår denna förvirring, eftersom staden och tidsperioden är textens huvudmotiv, och en läsaren som är förknippad med Damaskus under den perioden är fylld av minnen.

MS: På vilket sätt har asylresan och främlingskapet påverkat ditt skrivande? Mötte du några svårigheter att publicera din bok, med tanke på att du bor i Sverige?

OS: Asylresan har haft en stark inverkan. Att vid fyrtiofem års ålder packa sina saker, lämna sitt hem och bege sig ut mot det okända tillsammans med sin familj är i sig en galen handling, men det är ingenting jämfört med tyranniets galenskap och grymhet.

Min familj och jag kämpade för att överleva. Det blev bra till slut för mina döttrar. I Sverige har de kunnat övervinna sin rädsla och börja ett nytt liv.

Men jag kan inte säga att jag har överlevt. Jag är en av dem vars värdighet har tärts av exilens cancer. Jag försöker leva i tysthet med sjukdomens blödningar och smärtor.

Friheten är själva essensen av förändring. Det är en helig rättighet för oss. Kreativitetens paradis innebär att man kan skriva utan rädsla och utan censur. När jag skrev tv-manus i Syrien var jag en gång nära att hamna i fängelse. Ingen är mer tacksam för frihet än författaren.

När det gäller publicering hade jag turen att hamna hos förlaget Sameh - ett professionellt förlag som ger ut arabiska böcker i Sverige, med en mycket duktig förläggare.

MS: Hur ser dina kommande projekt ut? Är det några drömmar som du strävar efter att förverkliga?

OS: Jag har en roman som är färdig att skickas till förlag. Samtidigt arbetar jag med en annan roman.

När det gäller drömmar har jag varken lyxiga eller enkla sådana. Jag har ingen tid för drömmar.

De är bara några små önskningar: att hålla mig vid liv så länge det går, att ha så mycket tid som möjligt för skrivandet, en laptop som fungerar hyfsat, och mycket svenskt kaffe.