Väsen

Man, vart tog förnuftet vägen?
Pojke, var får din själ vila?
Kvinna, i vilket ögonblick glömde du traditionerna?
Flicka, vad drömmer du?
Vårt väsen förändras, suddas ut
hör hur tsotsil trasslar till sig i min mun
hör hur din mun, förvägrar det.
Se hur vi klär oss
vårt väsen förändras, omvandlas.
Se hur vår lystnad får oss att döda våra syskon
se hur källvattnet förlorar sin klarhet
och bergen sin grönska.
Vårt väsen förändras, något går oss förlorat.
De gamlas visdom blir kvar i minnet
i mitt minne bevarar jag min morfars ord, han sa:
”Barnbarn, det gläder mig att din själ lär sig av böckerna, dina ögon
är vakna, glöm bara inte dina händers intelligens”.
Något förändras, vårt frö sprids för vinden.
Där borta, i norr, vid gränsen,
i detta ögonblick, klingar tsotsil i fårorna
En man minns denna jord
en kvinna talar sitt modersmål.

Besvärjelse för att överlista landsgränsen

Mor
när mina steg lämnar spår i öknens sand
där, hemma:
öppna dörrar och fönster
tänd vita ljus
och be, be för detta barn.
När mina steg lämnar spår i öknens sand
stäng varken dörrar eller fönster
låt vinden flyga fritt
utan att den släcker hoppets ljus.
När mina steg lämnar spår i öknens sand
korsa inte gatan, tvätta inte mina kläder
stanna hemma; skydda min själ
och be, be för att hålla rovfåglarna borta
från dessa drömmar.

Färd

Ett hus
ett träd
en hund,
rälsen
tåget
du
små helgon som gör mirakel
trösten,
imorgon ger vi oss av
från norr till söder
från söder till norr
drömmarnas förflyttningar.