Sedan Aljaksandr Lukasjenkas riggade presidentval den 9 augusti har nära 30 000 människor blivit frihetsberövade i Belarus: ur alla samhällsklasser, från tonåringar till pensionärer, i samtliga yrkesgrupper. Idag finns 132 politiska fångar och åtminstone 23 journalister sitter fängslade. Protesterna slog alla med häpnad, inklusive president Aljaksandr Lukasjenka och en omvärld som länge nöjt sig med att betrakta Belarus som en sista, lite diffus rest av Sovjetunionen. Även många oppositionellt sinnade belarusier medgav att de inte hade förväntat sig protester i denna omfattning och med en sådan uthållighet – trots att tecknen fanns där under den osannolika presidentkandidaten Svjatlana Tsichanouskajas valkampanj under sommaren.

Den politiska uppgivenhet som ackumulerats under Lukasjenkas tjugosex år som envåldshärskare var genomgripande. Men plötsligt, nästan bokstavligen över en natt, var den politiska förlamningen bruten. Gator och bakgårdar inte bara i Minsk, utan runtom i hela landet, fylldes av – ja, av vad? Av oppositionella, av protesterande, av demonstranter? Av mer ändå. Av medborgare. Av medmänniskor. ”Jag har förälskat mig i mitt eget folk”, som Svetlana Aleksijevitj sade några veckor in i resningen. Så har det land som länge kallades för Europas sista diktatur trätt ut ur en kväsande anonymitet.

Belarus är ett självständigt land, belarusiskan är ett självständigt språk, och det belarusiska folket är format av helt specifika historiska erfarenheter. Men den resning som nu äger rum är varken etniskt eller språkligt formulerad utan mobiliserar samhället i dess helhet, tvärs över sociala klyftor, utbildningsskillnader och språk. Den utspelar sig både på ryska och på belarusiska. Den vit-röd-vita flaggan symboliserar inte en etniskt definierad grupp på bekostnad av en annan. Den är en symbol för ett civilsamhälle som kräver att bli respekterat av staten. För medborgare som kräver att få sina grundläggande mänskliga rättigheter respekterade. För detta kollektiv, människor som nått fram till varandra och gått ut på gatan. Som det stod på ett av plakaten i en av de mångtusenhövdade demonstrationerna: "Vi kände inte ens varandra innan den här sommaren."

Den kamp som nu förs i Minsk gäller inte bara Belarus framtid utan också, i förlängningen, Rysslands och Ukrainas. De ligger längs en och samma politiska förkastningsspricka. Skalven i Minsk är ingen lokal angelägenhet, utan utlöst av större tektoniska rörelser. I förlängningen sitter den omedelbart ihop med den europeiska politiken. Det djupt hoppfulla i den belarusiska resningen är hur den manifesterar politiska former byggda på förtroende, icke-våld, solidaritet och självorganisering. I den meningen är poeten Dmitri Strotsevs fras en helt nykter beskrivning av vad som står på spel i Minsk: att belarusierna "helar världen med sig själva.”

Denna värdiga resning har väckt impulsen till solidaritet bortom Belarus gränser. Vi som har pennan till hands utövar vår aktivism inom det litterära fältet, ord för ord, i solidaritet. Att översätta är motsatsen till det stumma våldet. Vi har velat översätta vittnesmålen och ropen på hjälp lika snabbt som ljudet färdas över vattnet de sextio milen mellan Belarus och Sverige. Situationen är akut. Vi får inte låta övergreppen ske i ett vakuum. I tillägg representerar vi som har gjort detta nummer inte bara oss själva utan en hel miljö av litterär aktivism som verkar i och i världen runtom Belarus: översättare, poeter och författare.

Detta nummer av PEN/Opp är fortfarande i sin tillblivelse. Vi är i ständig kontakt med våra kollegor i Minsk – och med dem som sett sig tvungna att lämna landet. Numret inleds med poesi av Dmitri Strotsev, som skrivit oförtröttligt inifrån protesten. I slutet av oktober blev han kidnappad utanför sitt hem och dömd till två veckors fängelse. Vi inleder också med det unika samtalet med Svetlana Aleksijevitj om Litteraturen och det fria ordet. Aleksijevitj tvingades lämna Belarus i slutet av september och befinner sig nu i Berlin.

Den 9 december publicerar vi essän "fascismen vi minns" av författaren Alherd Bacharevitj och den 16 december dikter av Hanna Komar, som greps i början av september och dömdes till tio dagars fängelse.

Efter PEN/Opps julhelguppehåll väntar ytterligare ett antal specialskrivna bidrag i form av essäer och poesi från bland andra Uladzimir Ljankevitj, Valzhyna Mort och den tidigare svenska ambassadören i Minsk, Stefan Eriksson.

Aleksijevitjs text är en transkription och översättning av den exklusiva, direktsända intervju som avslutade årets Bokmässa i Göteborg, där författaren medverkade digitalt från sitt hem i Minsk, Belarus. Intervjuade gjorde Johan Öberg, tidigare kulturråd vid Svenska Ambassaden i Moskva, arrangörer var Göteborgs universitet och Bokmässan. Intervjun är en upptakt till ett fördjupat yttrandefrihetsarbete vid Göteborgs universitet och en planerad vidgad samverkan mellan mässan, universitetet och andra aktörer på yttrandefrihetsområdet år 2021 med anledning av att Göteborg firar 25 år som ICORN-fristad.

Svetlana Aleksijevitj formulerar i samtalet någonting mycket tankeväckande, "vi har ännu inte blivit medvetna om oss själva tillsammans”. Hon säger det inte bara om belarusierna som kämpar för sin rätt till fria val, för frigivandet av politiska fångar och för att statsapparatens våld ska upphöra. Hon talar samtidigt till oss alla.

Det här numret av PEN/Opp är ett försök att medvetandegöra oss om varandra.