Efter 1980 års militärkupp i Turkiet skickade PEN International sin dåvarande ordförande Arthur Miller och Harold Pinter som delegater till landet, för att vittna om förtrycket och stötta de intellektuella. De kontakter och samtal som kom till stånd gav många resultat, bland annat skrev Pinter efter sin återkomst till Storbritannien en pjäs med titeln Mountain Language. Även om inget specifikt land eller språk nämns i denna pjäs var det uppenbart att dess ämne var kurdernas och det kurdiska språkets situation i Turkiet.

Enligt den turkiska statens officiella version fanns det inget Kurdistan; kurderna klassades helt enkelt som ”bergsturkar”. Eftersom dessa ”turkar” under lång tid levt i höga bergstrakter, isolerade från andra regioner, hade deras språk, vilket ursprungligen varit turkiska – så löd den officiella förklaringen – förändrats och omsider blivit kurdiska. Denna historieskrivning, som seglade upp i mitten av 1900-talet, konstituerade såväl förnekelsen som förturkningen av kurderna.

Men faktum är att turkiskan tillhör den uralsk-altaiska språkgruppen, medan kurdiskan är ett indoeuropeiskt språk, och att turkarna migrerade till de trakter de nu bebor för bara tusen år sedan. Att kurderna har levt i samma område i fem tusen år ignorerades. Enväldet fungerade likartat i Iran, Irak och Syrien: kurderna skrevs in i historien utifrån persiska eller arabiska anspråk och enligt den ideologi som var landets förhärskande. Kurdernas ansträngningar att formulera sin egen historia har alltid blivit våldsamt motarbetad, särskilt under det senaste seklet. Man har försökt att helt radera ut, förneka eller assimilera deras kultur. ”Den kurdiska frågan” förefaller vara urgammal, och den fortsätter under 2000-talet att irritera den turkiska staten.

Nästan fyrtio år efter att Harold Pinters Mountain Language, nämner kurdernas situation fortsätter deras anspråk att få existera som ett självständigt folk att ignoreras, detta genom ett medvetet osynliggörande av den kurdiska kulturen och det kurdiska språket.

Alltmedan kurdiska intellektuella måste “lida / ett ovisst ödes hårda slag och pilar” (Shakespeare, Hamlet, övers. Ulf Peter Hallberg) försöker de se framtiden, i ljuset av nya generationers ambitioner och ett vidgat intresse för att läsa och skriva på kurdiska.

Att försvara ett språk innebär att man försvarar alla språk. Att främja kurdiskan, eller något annat förtryckt språk, betyder också att man respekterar hela mänsklighetens kulturella mångfald.

I detta avseende är författares och organisationers – såsom PEN International och tidskriften PEN/Opps – ansträngningar både ett uttryck för kulturell respekt och ett erbjudande om ny horisont för mänskligheten.

Detta nummer av PEN/Opp är ett försök att ge en introduktion till den kurdiska litteraturens moderna historia och klarlägga situationen för det kurdiska språket idag. Med hjälp av den kurdiska författaren Firat Ceweri, tillika numrets gästredaktör har vi samlat in bidrag från några kurdiska lingvister, författare och poeter. Majoriteten av dem liksom Ceweri själv härstammar från norra Kurdistan som ligger i Turkiet.

I några veckor låter vi det kurdiska språket glöda.

Burhan Sonmez,
Ordförande, PEN International