Det började med ett rop på hjälp.
I början av augusti 2021 då talibanerna ännu inte tagit kontroll över landet, fick Svenska PEN det tragiska beskedet att två av medlemmarna i afghanska PEN, Abdullah Atefi och Dawa Khan Menapal, hade mördats. Atefi greps av talibaner i sitt hem, släpades ut på gatan och sköts till döds. Några dagar senare sköts Menapal ihjäl på öppen gata i huvudstaden Kabul. Talibanerna tog på sig mordet och sa att Menapal hade ”straffats för sina gärningar.”
Afghanska PEN bildades år 2003, ett par år efter att talibanerna förlorat makten i landet. Sedan starten har de haft en mycket viktig roll i försvaret av yttrandefriheten i landet och återuppväckandet av ett aktivt kulturliv, vilket låg i ruiner efter talibanstyret. Med stöd från den norska regeringen öppnades ett litteraturhus i Kabul, som kom att bli en samlingspunkt för kulturella evenemang med seminarier, kurser och uppläsningar. PEN Afghanistan inledde ett nära samarbete med en nationell TV-kanal som varje vecka sände ett litteraturprogram. Centret har under åren genomfört en mängd utbildningar runt om i landet, flera med särskilt fokus på unga flickors utbildning. Tack vare PEN Afghanistan kunde hundratals böcker och skrifter publiceras varje år. Medlemsantalet ökade och i augusti 2021 var hälften av de drygt 1 000 medlemmarna kvinnor. En mycket viktig signal i ett land där kvinnor under det förra talibanstyret, 1996–2001, var helt utestängda från det offentliga livet.
I samband med att talibanerna i augusti 2021 återtog makten i Afghanistan, inledde Svenska PEN ett intensivt arbete för att i samarbete med PEN International erbjuda skydd till anställda och PEN-medlemmar som utsattes för mycket allvarliga hot. I ett möte med utrikesminister Ann Linde informerade vi om den svåra situationen och de närmaste veckorna lyckades vi få upp de sex anställda och deras familjer på den svenska UD-listan över personer som skulle erbjudas skydd i Sverige. Ytterligare en anställd med familj erbjöds skydd i Norge.
På grund av det allvarliga läget tvingades de anställda och deras familjer att hålla sig gömda i så kallade ”safe-houses”. Sveriges regering skickade personal och fraktplan till Afghanistan. En evakuering förbereddes av UD:s personal på plats i Kabul, men situationen var kaotisk med tiotusentals personer som försökte lämna landet. Ett första evakueringsförsök misslyckades. Den buss som skulle föra de sju familjerna från deras gömställe till flygplatsen stormades av desperata människor som också ville ta sig dit. Ett nytt försök gjordes några dagar senare, den 26 augusti. Då lyckades gruppen på 28 personer komma fram till flygplatsen, men trängseln gjorde att det var omöjligt att med barn ta sig fram till ingången där svensk militär väntade för att hjälpa dem in. De tvingades ge upp och bege sig därifrån. Några timmar senare utlöstes en självmordsbomb på flygplatsen och ytterligare en vid ett hotell i Kabul. Sammanlagt dödades minst 80 personer. Attackerna ledde till att flera länder avslutade sina evakueringar. Den 27 augusti lyfte det sista svenska planet utan att någon i PEN-gruppen kommit med. Tjugoåtta personer med löfte om en fristad i Norge och Sverige var nu fast i Kabul.
Situationen i Afghanistan blev allt svårare. Talibaner gick från hus till hus för att gripa personer som sågs som motståndare till deras regim. Litteraturhuset tömdes på material och stängdes ned. Andra flyktvägar övervägdes, som att ta sig landvägen till Pakistan, men de ansågs vara för osäkra och farliga.
Veckorna gick. Så småningom öppnades flygplatsen i Kabul, men då uppstod ett nytt problem: flera av familjemedlemmarna hade inget pass och i det kaos som rådde med talibanernas kontroll över byråkratin, var det omöjligt att skaffa fram resehandlingar. Svenska PEN och PEN International stod hela tiden i kontakt med UD och med ordföranden i PEN Afghanistan, Samay Hamed, som hade evakuerats till Danmark och var vår sambandscentral. Han hade daglig kontakt med gruppen. Önskan om att hålla ihop gruppen fick ges upp. Några veckor in på hösten kunde den första familjen ta sig till Pakistan och därefter vidare till Sverige. Så småningom lyckades ytterligare tre familjer komma ut ur Afghanistan och sedan till Sverige, men därefter var det stopp. Först den 13 januari anlände den femte familjen till Sverige. Den 16 februari kom så äntligen det besked vi väntat på så länge, då den sista familjen landade på svensk mark.
Samtliga har fått uppehållstillstånd. En familj bor i Karlstad, övriga är placerade i Göteborgsområdet.
Hur ser framtiden ut för dessa människor som tvingats lämna sitt land och hur ska de kunna fortsätta sitt arbete?
Det har gjorts försök att upprätthålla viss verksamhet i Afghanistan men läget har hårdnat ytterligare. Trots fagra löften om ett ”mildare” talibanstyre har deras klappjakt på personer inom kultursektorn intensifierats. De gör räder mot hus där de tror att personer som är kritiska till regimen uppehåller sig. PEN-medlemmar som är kvar i landet vittnar om att de nu rensar sina datorer och mobiltelefoner på all information som skulle kunna leda till hämndaktioner från regimen.
PEN Afghanistan delar det sorgliga ödet med andra PEN-centra som till exempel PEN Belarus, PEN Iran och PEN Eritrea. På grund av förföljelser och det hårda förtrycket som råder, tvingas verksamheten drivas i exil. Med stöd av danska PEN har afghanska PEN:s ordförande, Samay Hamed, öppnat ett litet kontor i Köpenhamn. Förhoppningen är att kunna etablera ett PEN Afghanistan i nordisk exil för att kunna ge de många afghanska rösterna en plattform där de kan verka. Utan stöd från övriga PEN-rörelsen är det förstås inte möjligt, men det fantastiska arbete som afghanska PEN lyckades genomföra mellan 2003–2021 får inte gå förlorat.
När det fria ordet stryps under talibanernas styre i Afghanistan, måste vi solidariskt finna andra vägar att nå ut. Därför är det oerhört viktigt att PEN/Opp nu erbjuder en plats för afghanska författare och poeter att publicera sina texter. Deras röster får inte tystas.
Gästredaktör för detta nummer av PEN/Opp är Zia Qasemi, afghansk författare bosatt i Sverige, som har skrivit en inledande text om krigets roll i samtida afghansk litteratur. En lång rad afghanska författare och poeter bidrar. Detta nummer sker i samarbete med den afghanska föreningen Salsal i Sverige.
