EN VIT LÖGN

Jag fylls av tågens ljud
av en tystnad utom räckhåll
och ett oförglömligt ansikte.
Jag vet inte
var gårdagens resande kom ifrån.

Jag skänker min röst
till små stoftkorns väsen
och tama djur.
Jag ger mig till speglarna
och får till svar:
Du har ingen framtid.

Kom inte igen
med samma klang i stegen.
Jag halvdödar mina beundrare.
De halvlevande slänger jag till maskarna
Resten behåller jag för nya förälskelser
och andra svek.

Stränderna är smala.
Jag kastar mig in på sidovägar.
Det är första gången jag ser
en så ren spegel.

Mina beundrare tror inte
att jag bara låtsas.

Två ansikten i varje spegel.
Flera personer i varje ansikte.
De flesta av mina älskare
passerar genom speglarna ansiktslösa.

.

.

.

JAG ÄR MER ÄN MIG

Det var jag som öppnade dörren,
och båda mina ögon.
Det spelar ingen roll om jag vet,
från vilket fönster den
här sången kommer.
Den tog med förflutna dagar,
bilder och händelser,
med dem en gammal doft.
Jag är mer än mig.
Hur mycket?
Till vad?
Känner mig dyster.
Tar det lite lugnt.
Springer igen.
Strejkar.
Tiden inväntar mig.
Plockar mina ögonfransar,
från västanvinden.

Ju fler kvinnor som kommer för att be,
desto sensuellare blir du.
Med två armar tog du mig nära.
Med de övriga fick du mig att överge dig.
Vad ska du göra
av alla dessa armar?