Jag som överlevt kriget

Jag som har överlevt kriget
är rädd för fyrverkerier
folksamlingar
och militära uniformer även när jag ser dem i klädbutiker
Jag är rädd för soldater som står på gatorna
rädd för väggar också
för fönster som släpper in ljudet av flygplan
Jag är rädd för ambulanser och läkare
Röda korset och svarta banderoller på husfasader
Jag är rädd för husfasader också
Jag är rädd för tält och hjälporganisationer
rädd för flaggan, nationalsången
och nyhetsrapporteringen
Jag som överlevt kriget
är rädd för väskor, pass
och flygplatser
Jag som överlevt kriget
är rädd för att ge mig av

***

Min mun

Före kriget
sprang jag runt på gatorna
och ropade till mina vänner
På min tunga
slog en blomma ut
varje gång jag sa ett av deras namn
Min mun blev till sist
en blomstrande äng
När kriget kom
blev min mun
en gravplats
Där jordfäste jag mina vänner som dog
De var många
Min mun blev en stor gravplats,
mycket stor gravplats

***

Mitt dödsdömda hjärta

himlen, denna natt, är sorgsen
grå som silver
tungt sjunker den över höghusen
dystra, höghus
hus som liknar mitt hjärta denna natt
mitt hjärta som liknar dessa ensamma ensliga
dystra hus
mitt silversorgsna hjärta
mitt längtanssjuka hjärta
det besvär mig, det plågar mig
det slår tungt i mitt bröst som en dödlig tumör
slår
kyligt som en isbit
mitt hjärta sorgset som silver
sjukt av längtan
tungt som dödlig tumör
kyligt som en isbit
mitt dödsdömda hjärta

***

Till Unoka, den lättjefulle flöjtisten

Vi som är lättjefulla tänker sällan på morgondagen
och till skillnad från alla andra
är det för oss sak samma
om den kommer eller uteblir
Vi ber aldrig till gudar
om regn och bättre jamsskörd
Vi värdesätter högt
det goda sällskapet och älskar
att vandra i soliga årstider

Visst är vi fattiga
men vi bär på en outtömlig skattkammare
av musik och sånger
Vad beträffar vin så dricker vi
ända till vår sista slant,
palmvin
och det räcker som skäl för gudarna
att hata oss,
och för de fromma församlingarna
att jaga bort oss

Som en flock av glador
överger vi våra hyddor och återvänder till skogen
när torkan besegrar grottornas gudar
Där det blå är vår spegel
sjunger vi för de som återtar
sin mänskliga skepnad

Vi som är lättjefulla
lyckas aldrig att hålla kvar en familj
eller att skaffa oss en ärofylld titel
När krig kommer på tal känner vi oss illa till mods
Vi är de fegaste som finns
Från våra förfäder ärver vi deras djupaste visdom
Men vi avstår mer än gärna
från deras efterlämnade spjut och yxor
När vi anländer till byarna
sjunger vi och spelar på våra flöjter och ogene
Vi lyser upp deras mörka nätter med sånger
tills månen återvänder till nätterna
och inget hjärta förblir dystert

Vi som är lättjefulla
när vi ger oss av från fattiga byar
gråter barn och gamla kvinnor efter oss
Men till skillnad från alla andra
är det för oss sak samma
om morgondagen kommer eller uteblir

(Unoka är en gestalt i romanen Allt går sönder av den nigerianska förafttaren Chinua Achebe 1930–2013)