Hoppa till huvudinnehåll
Författare i exil
22 min läsning

Ett liv mellan tystnad och motstånd

När extremister krävde hans avrättning och staten åtalade honom för hans texter tvingades Liakat Hossain Limon lämna Bangladesh. Med utgångspunkt i sina egna erfarenheter vittnar han om förföljelse, censur och bloggarmorden, men också om skrivandets kraft och nödvändighet.

Credits Text: Liakat Hossain Limon Översättning till svenska: Öyvind Vågen 19 november 2026

'

Barndom och koranskola

Det vore svårt att beskriva mina föräldrar som goda människor. De hemföll åt kriminellt beteende och de följde trots det inte religiösa seder och bruk. I mitt land finns det sådana människor: människor som inte följer religiösa seder och bruk men som trots det är beredda att offra sina egna – eller ta andras – liv för religionens skull. När människor som begår onda gärningar tror på ett liv efter detta så söker de ofta efter en genväg till himlen. Min far ville försäkra sig om ett fridfullt liv efter detta för sig och våra släktled genom mig. Det finns en föreställning inom islam om att en person som lär sig hela Koranen utantill kan gå i förbön i livet efter detta och föra med sig fjorton nära släktingar in i Paradiset. Det var därför som min far skrev in mig vid en koranskola.

Året var 1999 och jag var tio år gammal. Jag hade klarat av femte klass och flyttats upp till sjätte. Min far, mina farföräldrar och andra nära släktingar bestämde tillsammans att jag skulle börja i en koranskola. Min familj var välbärgad, men jag skrevs ändå in vid ett barnhem. Sådana institutioner fungerar som både barnhem och religiösa skolor. Trots att det finns otaliga institutioner av det slaget i alla områden kan man fortfarande se verkligt försummade föräldralösa barn tigga på gatorna. Efter att jag antagits förstod jag att många religiösa institutioner som drivs under namnet barnhem i själva verket är vinstdrivande företag. Barn utsattes för sexuella övergrepp och elever tvingades tigga. Tiggeri och gåvor var de här institutionernas huvudsakliga inkomstkällor.

Förutom de sexuella övergreppen förekom det brutalt fysiskt våld. Sanningen att säga så lärde de här institutionerna ut hat och dogmatism snarare än religion. Koranskolornas elever lärde sig ofta inga andra färdigheter än att tigga vilket gjorde dem oförmögna att delta i det moderna yrkeslivet efter avslutad skolgång. Institutioner av det här slaget återfinns i nästan alla länder med muslimsk majoritetsbefolkning.

Pojkar som studerade vid vanliga skolor och gymnasier beskrevs som människor som var förutbestämda att hamna i helvetet eller dåliga människor. Trots det så längtade jag under tiden i koranskola desperat efter att få gå i vanlig skola. Koranskolan var som ett fängelse: alla former av idrott och lek var förbjudna och att lämna skolområdet var strängt förbjudet. Jag studerade vid tre koranskolor och rymde upprepade gånger. Varje gång åkte jag fast och tvingades återvända. När de såg märkena efter all misshandel som vanprydde hela min kropp, skickade de mig till en annan koranskola. Eftersom jag fortsatte att rymma, sade en lärare att jag var besatt av en djinn eller en djävul. På den sista koranskolan kedjades mitt ena ben, på en av lärarnas inrådan, fast vid en stolpe under lång tid. En dag tog jag tillfället i akt, slet mig loss från kedjan och flydde till huvudstaden. En ny kamp tog sin början.

Jag var tolv år gammal. Jag såg själv till att jag fick mat för dagen och fortsatte min allmänna utbildning. Jag hade ingen kontakt med min familj under lång tid. Trots hårt arbete och umbäranden kände jag mig fri som fågeln. Jag mindes hur något inom mig hade skrikit varje gång jag sett barn iförda skoluniformer promenera förbi i grupper längs vägen utanför koranskolan.

Att hitta min röst

Som tonåring tjänade jag lite pengar genom att undervisa grundskoleelever. Det var också under mina tonår som jag först drabbades av trakasserier på grund av mina åsikter och mitt skrivande. När jag gick i tian startade jag tidskriften Protichchhobi tillsammans med några vänner. Vi stötte på motstånd redan från första numret och när jag försökte publicera nästa kunde jag inte längre hitta någon som var villig att göra gemensam sak med mig. Människorna i min omgivning protesterade mot en av mina essäer och mot ett konstverk. Många gamla vänner tog avstånd från mig och några gick till fysiskt angrepp mot mig. Människor som kände mig började håna mig genom att kalla mig ”ateist”.

Jag började skriva regelbundet 2013. Till en början var skrivandet ett sätt att sätta ord på mina tankar och ifrågasätta världen runtomkring mig. Efter 2014 började mina texter locka till sig läsare.

Mitt skrivande har aldrig varit begränsat till ett enda ämne. Varhelst mänskliga rättigheter kränks skriver jag om det. Förutom kvinnors rättigheter, religiös vidskepelse, HBTQ-frågor och politik, har jag skrivit om hur osynliga sociala strukturer formar människors privatliv och inre världar. Min avsikt har aldrig varit att såra någon. Jag har velat utmana orättvisor och uppmuntra människor att tänka själva.

Efter att jag börjat skriva online, möttes jag upprepade gånger av hat, förödmjukelser och hot från religiösa extremister. Jag angreps ofta för att vara religionsfientlig, nationsfientlig eller samhällsfientlig. De motsatte sig inte bara mitt skrivande; de ville döda mig. Jag insåg att min säkerhet var allvarligt hotad. Under långa perioder tvingades jag leva gömd och under en tid skrev jag också under olika pseudonymer.

År 2016 hade mina texter blivit allmänt lästa och detta eldade på extremisternas fientlighet. Demonstrationer som krävde min avrättning ägde rum i olika delar av landet. Situationen blev så farlig att till och med min far, farbror och andra släktingar kände sig tvungna att ansluta sig till de här demonstrationerna för att skydda sig själva. Att bli sedd offentligt kunde innebära att bli dödad eller gripen.

Brottmålet, flykten och fängslandet

I januari 2017 inleddes, mot en bakgrund av blodspillan, ett brottmål mot mig där jag anklagades för hädelse. Målet inleddes med stöd av paragraf 57 i lagen om informations- och kommunikationsteknik. Därefter utfärdade domstolen en arresteringsorder mot mig. Detta trots att jag i mitt skrivande hade agiterat mot militant verksamhet, religiös extremism och våld. Demonstrationer som krävde min avrättning anordnades och jag relegerades från universitetet.

Efter det att brottmålet inletts insåg jag att om jag stannade kvar i landet – om så bara för en timme – så riskerade jag att dödas eller fängslas. Jag hade inget lagligt sätt att lämna landet med ett visum och jag hade inte heller tid att ansöka om ett nytt. För att rädda livhanken flydde jag över gränsen till Indien. Eftersom jag tagit mig in i landet olagligen ställdes jag inför olika komplikationer där också. Jag hade inte ett öre på fickan för att försörja mig.

Jag väntade i tre månader i hopp om att situationen skulle lugna ner sig något. Trots risken för att mista livet tvingades jag återvända hem. Jag greps så fort jag återvände. Med väntan på vidare rannsakning som förevändning utsattes jag för omänsklig tortyr i sju dagar. Under de första två dagarna förvägrades jag både mat att äta och vatten att dricka. Förhören fokuserade framför allt på mitt skrivande, mina tankar och varför jag hade ifrågasatt religiös extremism.

Fängelset var inte heller någon trygg plats. Demonstrationer mot mig ägde rum också innanför murarna. Fängelseledningen blev orolig och beslöt att hålla mig fullständigt isolerad i nio månader, som de hävdade för mitt eget skydd. Jag överfördes senare till ett centralfängelse.

De här fängelsemånaderna var en extremt svår tid. Det fanns inga garantier för att jag skulle släppas mot borgen. Jag hade alltid liknat mig själv vid en fågel som flög fritt under en öppen himmel. Jag var en person vars hjärta kunde fyllas med glädje över en fjärils varsamma vingfladder. I fångenskap öppnades nya sår i mitt hjärta varje dag. Det är svårt att beskriva hur tiden framskrider för någon som väntar på frihet. Natten tar slut, men mörkret består.

För att hindra mig själv från att bryta ihop, började jag läsa biografier över revolutionärer – människor som hade förmått föreställa sig ljus också i mörker. Jag läste Nelson Mandelas självbiografi, Den långa vägen till frihet, men inte ens berättelsen om hans tjugosjuåriga fängelsevistelse förmådde förvandla mitt hjärta till sten eller göra mig i stånd att uthärda fångenskapen.

Det fanns dock en sak som var bra med centralfängelset: det hade ett bibliotek. Men även vad jag läste kontrollerades och jag förhördes om mitt val av böcker. Efter några dagar vägrade fångarna som var ansvariga för biblioteket att låna mig något annat än religiösa böcker. Det var som om det inte räckte med att hålla min kropp inspärrad, de ville även spärra in mina tankar.

Jag tillbringade två år i fängelse. Min familj vågade inte försöka få mig frigiven mot borgen. I den stunden stod min partner vid min sida. Hon ordnade en advokat åt mig. År 2019 frigavs jag, efter två långa år, mot borgen av High Court. Jag gifte mig senare med kvinnan som hade stått vid min sida.

Skriva under pseudonym och lämna Bangladesh

Min frigivning retade upp extremisterna ännu en gång. Min advokat varnade mig för att om jag fortsatte att skriva riskerade min frigivning mot borgen att återkallas. Om jag fortsatte att skriva under eget namn efter min frigivning riskerade jag att min frigivning mot borgen återkallades och andra allvarliga konsekvenser. Jag började därför skriva under pseudonym igen. Den svåraste delen var att jag nu tvingades oroa mig inte bara för min egen säkerhet utan också för min familjs och min frus säkerhet. De var ständigt föremål för trakasserier. Den erfarenheten fördjupade min förståelse för yttrandefriheten.

Det var närmast omöjligt att fortsätta att skriva och arbeta öppet samtidigt som jag stannade kvar i landet. Mitt pass hade konfiskerats när jag greps och återlämnades aldrig. Att skaffa ett nytt pass blev en stor utmaning för mig.

Att tvingas lämna sitt land är inget som någon drömmer om. Jag ville aldrig lämna Bangladesh heller. Det är mitt hemland, mitt språk, mina minnen och mina rötter. Men det kom ett ögonblick när jag insåg att jag inte alls kunde arbeta fritt, utan riskerade antingen döden eller ett fjorton år långt fängelsestraff. Jag oroade mig mycket för vad domen skulle bli i mitt fall. Till slut tvingades jag fatta det svåra beslutet att lämna mitt land.

Efter att ha övervunnit många hinder, flydde jag till slut till Nepal på ett turistvisum. Jag stannade där i ett år innan jag kom till Sverige. Jag har bott i Sverige sedan september 2024. I Bangladesh kände jag varje dag att den kunde bli min sista. Glädjen över att ha undkommit den situationen och kunna andas fritt är oerhörd.

Historien om bloggaremorden

Bangladesh är ett land med en komplex och mångskiftande historia. Efter 1971 års befrielsekrig inkluderade den nya statens grundvalar sekularism, demokrati och mänskliga rättigheter. Men de här grundvalarna försvagades vid olika vändpunkter i landets historia. 1977 avlägsnade den militära härskaren Ziaur Rahman sekularismen från författningen. När den sekulära demokratins ambitioner hamnade i konflikt med den växande religiösa fundamentalismen, blev det allt farligare att leva och verka för författare som trodde på tankefrihet.

2013 var ett märkesår för den bangladeshiska tankefrihetens historia. I februari samlades hundratusentals personer vid Shahbagh i Dhaka för att kräva lagens strängaste straff för de som dömdes för krigsförbrytelser begångna 1971. Bloggare var en av de drivande krafterna bakom den här rörelsen. I takt med att rörelsen växte sig starkare, stärktes också motståndet mot den. Islamistiska extremistiska grupperingar, i synnerhet Ansarullah Bangla Team, upprättade en lista över åttiofyra sekulära och ateistiska bloggare och krävde att de skulle gripas för att ha förolämpat religionen. Chockerande nog använde regeringen den här listan som underlag för att gripa flera bloggare. Asif Mohiuddin, som nyligen hade överlevt en knivattack utförd av extremister, fängslades också anklagad för att ha förolämpat religionen. Staten misslyckades med att skydda offren från angripare; istället placerade den offren på de anklagades bänk.

Serien med mord på bloggare inleddes 2013 med mordet på bloggaren Rajib Haider. Efter mordet på Avijit Roy 2015 hade dödandet blivit ett mönster. Det året mördades fem bloggare, författare och förläggare. Olika militanta grupper tog på sig ansvaret för de här morden.

Så fort ämnet bangladeshiska bloggare kommer upp, är den första bild som dyker upp i mitt huvud den av en nerblodad kropp tillhörande författaren och förespråkaren av vetenskapligt tänkande Avijit Roy. 2015 hackades han ihjäl inför ögonen på sin fru, Bonya Ahmed, när han återkom från en bokmässa. Han var en bangladeshisk-amerikansk författare och bengaliskspråkig pionjär för vetenskap och rationalism. Han grundade bloggportalen Mukto-Mona och skrev nio böcker. Hans fru skadades också allvarligt i attacken och förlorade vänster hands tumme. Trots att polisen befann sig i närheten undkom angriparna obehindrat. Polisen lyfte inte ett finger.

Därefter följde morden slag i slag:

  • 30 mars 2015: Washiqur Rahman Babu mördades i Dhaka på väg till arbetet. Han var 27 år. Gärningsmännen erkände att de inte ens visste vad han hade skrivit; de hade helt enkelt fått order om att döda honom.
  • 12 maj 2015: Ananta Bijoy Das höggs ihjäl i Sylhet.
  • 7 augusti 2015: Niloy Neel mördades i sitt eget hem, trots att han tidigare hade informerat polisen om att det förelåg hot mot hans liv. Han fick inget skydd.
  • 31 oktober 2015: Förläggaren Faisal Arefin Dipan mördades på sitt förlag, Jagriti Prokashoni. Hans ”brott” var att han gav ut böcker av författare med avvikande åsikter. Efter mordet sa hans far till journalister: ”Jag vill inte att mördarna ska ställas inför rätta” – ett uttalande som uttryckte ett djupt misstroende mot staten. De misstänkta greps, men år 2022 fritogs två av dem från domstolsbyggnaden, vilket visade på extremistnätverkens styrka och grad av organisation.
  • 2016: Nazimuddin Samad och HBTQ-rättsaktivisten Julhas Mannan, redaktör för tidskriften Roopbaan, mördades. Den 1 juli samma år omkom tjugo personer i den fruktansvärda terroristattacken mot Holey Artisan Bakery i Dhaka.
  • 2018: Förläggaren Shahzahan Bachchu sköts till döds. När jag läste sådana nyheter i fängelset undrade jag om det överhuvudtaget skulle vara möjligt att överleva där ute om jag släpptes fri. Sedan dess har de flesta förläggare vägrat att publicera texter som ifrågasätter rådande åsikter.

I takt med att fler och fler bloggare dödades lämnade många människor landet. En del började skriva under pseudonym; andra slutade att skriva helt. Gradvis blev rädslan en del av samhällsklimatet.

En av de anklagade för mordet på Avijit Roy var en man som gick under namnet Farabi. Jag träffade honom i fängelset. Han visste om att jag också var en bloggare som skrev om liknande ämnen. Vi kördes till domstolen i samma fångtransport. Även om domstolsförhandlingen var snabbt överstökad, hölls vi i en häktescell från morgon till kväll. Vi fick inget att äta, utan tvingades köpa mat själva eller förlita oss på att släktingar kom med något att äta. Ingen kom med mat till Farabi. Vid många tillfällen använde jag mina egna pengar för att köpa mat till honom. Jag tvekade inte att köpa mat ens åt någon som stod anklagad för att ha mördat en bloggarkollega. Jag ville visa honom att författare verkar för människors bästa; att de inte är fiender.

Den 30 juli 2025 fick jag via nyheterna veta att han hade frigivits mot borgen. Domstolen hade funnit honom skyldig och dömt honom. Efter regeringsskiftet hade fundamentalistiska grupper fått politiskt inflytande, och därefter beviljades han borgen. Några dagar senare skickade han ett meddelande till mig via sociala medier. Jag uppmanade honom att hålla sig borta från våld. Men idag är han återigen en av de som öppet via nätet kräver att bloggare ska mördas.

Censur och dagens situation

Efter morden på förläggare har de flesta förläggare blivit ovilliga att publicera kontroversiella texter. Under det senaste året har jag försökt ge ut en bok, men ingen förläggare har gått med på att anta den eftersom de oroar sig för sin säkerhet. Nätbaserade plattformar är det enda alternativet, men inte ens de är säkra. Förutom digitala hot så trakasseras släktingar utanför nätet på grund av det som jag skriver.

Den 10 februari 2025 attackerades och vandaliserades förlagshuset Sabyasachis monter på bokmässan. En grupp som kallade sig för Tawhidi Janata utförde attacken, anklagade montern för att sälja och skylta med böcker av Taslima Nasrin, en svensk medborgare och bangladeshisk författare. Förläggaren, Shatabdi Bhava, omringades, och montern stängdes tillfälligt. Det häpnadsväckande var dock att polisen grep den utsatta förläggaren istället för förövarna och domstolen skickade honom i fängelse.

Censuren har nu blivit mer subtil. Förutom direkta mord används rädsla, rättsliga processer, sociala attacker och vägran att ge ut böcker som metoder för att tysta författare. Efter att den kontroversiella paragraf 57 upphävdes infördes lagen om digital säkerhet (Digital Security Act) år 2018, vilket gjorde det ännu svårare att skriva på nätet. Människor grips på grundval av vaga bestämmelser som att man ”kränker religiösa känslor”. Mellan 2018 och 2023 inleddes 736 rättsliga ärenden enligt denna lag, varav 135 riktade sig mot journalister.

I april 2025 förlorade tre journalister jobbet efter att ha ifrågasatt rådgivaren för kulturella frågor, den 14 december 2025 greps den erfarna och populära journalisten Anis Alamgir efter att ha kritiserat regeringen i ett teveprogram. Den 18 december angreps och antändes redaktionerna tillhörande Prothom Alo och Daily Star, enligt uppgift med regeringens goda minne. Regeringen förtrycker öppet journalister. Regeringsmakten växlade 2026. Den nya regeringen kom in i parlamentet tillsammans med fundamentalisterna. Situationen är nu ännu värre än förut.

När människor befinner sig i fara, vänder de sig normalt till rättsväsendet för skydd. Men trots att jag mottog upprepade hot, vågade jag inte kontakta myndigheterna. Mina tidigare erfarenheter hade lärt mig att bloggare och skribenter som sökte lagens skydd ofta råkade ännu värre ut. Skribenter utsätts för två slags hot; statlig repression och extremistiskt våld. Ibland samarbetar de här två, ibland agerar de var för sig. Resultatet är dock detsamma: självcensur, exil och tystnad.

Situationen i dagens Bangladesh är ännu värre. Extremisterna har blivit mer radikala än förut. Fundamentalister beskriver stolt sig själva som jihadister, lyfter öppet fram talibanerna som sin förebild och har förstört religiösa platser som tillhör människor med andra åsikter, liksom andra byggnadsverk. Det har rentav förekommit incidenter där kroppar grävts upp ur gravar och eldats upp offentligt.

Förra månaden, den 13 oktober 2026, slogs en ung man vid namn Shamim ihjäl på öppen gata i Bangladesh medan folk jublade. Några månader tidigare hade en pojke vid namn Dipu bränts levande offentligt under förevändningen att han hade sårat religiösa känslor. Sådana händelser förknippas normalt med barbariska perioder i historien, men är trots det en realitet i mitt land idag.

Enligt mina egna iakttagelser finns det idag fler koranskolor än vanliga skolor. Förut var det relativt sällsynt med nyhetsuppgifter som kopplade ihop koranskolor med bombtillverkning eller militanta aktiviteter, idag är detta närmast vardagsmat. Tidningarna rapporterar närmast dagligen om våldtäkter riktade mot pojkar. Religiösa institutioner är ett känsligt ämne i pressen, med följd att vanliga människor sällan talar om vad som händer inuti koranskolorna. Journalister som rapporterar om missförhållanden inom de här institutionerna utsätts för hot. Folk vill ofta dölja övergrepp inom sina egna religiösa institutioner. De menar att tala om sådana förhållanden är detsamma som att vända sig mot själva religionen och att avslöja missförhållanden inom en institution riskerar att skada själva religionens rykte. Med följd att de som begår övergrepp mot barn inom koranskolorna ofta undgår att ställas till svars.

Trots att jag lever långt bort från mitt land, finner jag ingen ro. Jag må ha överlevt, men övergreppen som görs i religionens namn fortsätter. Att höra talas om dem gör mig ont varje dag. Varje gång jag hör talas om någon som förföljs för att ha använt sin yttrandefrihet, ser jag mig själv i den personen. De som kan känna andras lidanden kan inte förbli tysta.

Tro, skrivande och böcker

Vid tiden när jag gick i skolan hade jag inte lämnat religionen. Kanske var jag för ung för att förstå sådana svåra frågor. Varje gång jag misshandlades, åkallade jag Gud; dag efter dag, medan jag blev slagen, bad jag om hjälp. Men när ingen hjälp kom, började jag undra om Han helt enkelt inte lyssnade på barn. Som tonåring funderade jag inte särskilt mycket på religion; jag kände bara det tvingande behovet att protestera mot våldet som utövades i dess namn. När jag började på gymnasiet började jag läsa otaliga böcker förutom mina läroböcker, och det var då jag blev ateist. Idag tror jag inte på någon så kallad religion. Jag har skrivit om ämnen utifrån vilka människor med lätthet kan gissa att jag är ateist. I ett land med en muslimsk majoritetsbefolkning betraktar många det som rättfärdigt att döda någon bara för att den kallas ateist.

Jag är inte emot religion. Jag är emot att beröva människor deras frihet och emot våld. Alla bör ta avstånd från alla föreställningar som hindrar människor från att tänka fritt. Mänskliga rättigheter innebär alla människors rätt till värdighet. Friheten att välja vad man ska tro på, hur man ska leva, vad man ska skriva och vad man ska tänka tillhör varenda individ.

För mig handlar skrivandet inte bara om att hitta på historier eller framhäva språkets skönhet. Skrivandet innebär att lyfta fram människors erfarenheter, synliggöra problem och ställa frågor som människor drar sig för att diskutera öppet. Så länge jag befann mig i Bangladesh kunde jag aldrig skriva fritt. Min erfarenhet som författare har lärt mig att tänka kring familj, samhälle, politik, religiös påverkan och maktrelationer. Genom mitt skrivande har jag försökt belysa hur osynliga sociala strukturer påverkar människors privatliv och inre världar.

Min nya bok, Plågad barndom, är en roman. Den utforskar barndom, familj, den sociala miljön liksom religiösa och sociala begränsningar. Miljön i vilken ett barn växer upp i ett socialt utsatt samhälle formar det barnets tankar, övertygelser, beteende och framtida liv. Familj, samhälle, ekonomiska omständigheter samt religiösa eller sociala auktoriteter bidrar alla till att forma barnets värld. Det är vad jag har försökt att skildra. Den boken har getts ut på svenska. Jag hoppas kunna få den översatt till engelska i framtiden.

Orättvisorna som jag har upplevt är det som motiverar mig. Förhoppningen om att ingen annan ska tvingas genomlida samma sak är det som får mig att fortsätta.

Skrivandet som en etisk hållning

”Vad kan vara mer häpnadsväckande än att människor fortfarande mördas för att de uttrycker sina åsikter?” Den största frågan som författare i Bangladesh står inför idag är denna: ska de hålla sig vid liv, eller ska de skriva?

Många har valt tystnaden. Jag har inte kunnat göra det. Tankefrihet är ingen lyx; det är en grundläggande förutsättning för den mänskliga existensen. En författare kan dödas, en bok kan förbjudas och ett förlag kan stängas ner. Men drivkraften att ställa frågor kan inte undertryckas för alltid. Så länge frågorna kvarstår kommer skrivandet att överleva.

Det svåraste med att vara författare är att leva med rädslan för att mina ord riskerar att utsätta mitt eget eller min familjs liv för fara. Ingen uppmuntrade mig att skriva. Alla sade: ”Du kan ju helt enkelt undvika vissa ämnen.” Men om alla undviker dessa ämnen, vem ska då yttra sig? Historien har visat att tystnad aldrig har besegrat extremismen; den har bara gjort den starkare.

Att skriva är inte bara ett yrke; det är en etisk hållning. När en författare skriver talar hen inte bara för sig själv utan också för dem som inte kan yttra sig. Om vi vänder det ansvaret ryggen kommer vi alla att förlora – och civilisationen kommer att förlora med oss.

Jag drömmer om en värld där ingen behöver lämna sitt land på grund av sina åsikter; där ingen författare torteras för att ha gett uttryck för sina åsikter i en bok; och där det inte betraktas som ett brott att ställa frågor om religion, politik, kultur eller identitet. Jag drömmer om en värld där inget land behöver sätta upp taggtrådsstängsel av rädsla, och där alla författare, journalister, konstnärer och vanliga medborgare kan yttra sig utan rädsla.

Jag har hämtat inspiration från författare, journalister och människorättsförsvarare i många delar av världen. Jag har sett människor ta ännu större risker för att stå upp för sanningen. Deras mod ger mig styrka. Jag tror på ordens kraft. En text, en fråga eller en modig röst kan ibland förändra samhället.

Donera

Stöd yttrandefriheten runtom i världen genom att ge en gåva till PEN/Opp. Varje bidrag gör skillnad!

Ge en gåva på Patreon
Fler sätt att engagera sig

Sök