Efter en undervattenskatastrof började människor hitta underliga djuphavsfiskar med små lyktor på huvudet uppspolade på stränderna över hela världen. Så föreställer jag mig mina landsmän, som efter den politiska krisen i Belarus dykt upp i stora skaror i utlandet på senare år.

– Igår träffade jag några belarusier! sade min lägenhetsgranne i Berlin, tysken Matze, när jag en morgon kom ut i det gemensamma köket för att koka mig en kopp kaffe.

Kvällen innan hade Matze suttit hemma och druckit vodka med ett par kompisar, sedan hade de gått till en bar, och det var där han hade gjort denna antropologiska upptäckt.

– Det var två kvinnor. De satt och kurade i ett hörn! Jag gick fram till dem och frågade: Varför sitter ni här i hörnet? Det såg ut som två spioner!

– Varför tyckte du det?

Matze tänkte efter. – Hmm… Och efter en stund svarade han:

– De var alldeles för perfekta!

– En litauisk tjej som jag känner och som har haft en belarusisk flickvän i tio år sade en gång att belarusier är mästare på självbehärskning.

– Exakt. De var liksom inte avslappnade.

– Belaruser är bara vana vid att leva så. De kan bara inte slappna av med en gång när de kommer utomlands. Men de hade inget emot att snacka med dig, eller hur?

– Inte alls!

Det händer ofta numera att jag tycker att saker som hände för länge sedan känns som om det var igår, och att saker som händer nu bara känns som en upprepning. Det är som om tiden slöt sig när usurpatorn utropade sig som segrare i valet den sista gången. Den här gången kändes det värre än det gjorde tidigare. Förmodligen för att det den här gången hade tänts en stråle hopp om förändring. En stråle som tändes – och slocknade. Och nu kan jag inte längre se någon utgång ur tiden. Det är som om kunskapen om vad som har varit liksom både finns och inte finns på samma gång. Som om människorna av idag inte vet något om vad de som levt före dem gått igenom. Och när framtidens mur, som vi redan har läst om i gamla böcker, rycker allt närmare och snart täcker halva himlen kan vi bara stå och se på: varsågoda, här har ni repressioner, här har ni krig, här en patologisk regim, här omöjligheten att återvända hem.

Först är jag i Litauen, sedan i Tyskland. Litauer och tyskar som jag känner säger att ett nytt världskrig snart kommer att börja. Mina väninnor i Belarus säger ingenting. När vi ses i videosamtal pratar vi inte längre om allt hemskt som händer. I våra samtal är både krig och fängelse nästan helt frånvarande. Huden är så tunn att det inte går att nudda vid den. Tala inte om det du inte kan påverka. Det är som när jag skrev brev till de politiska fångarna och det enda man kunde skriva om var vardagliga saker, då undvek jag alltid temat mat.

På kvällen är jag på riktigt dåligt humör. Alldeles nyss satt jag på S-Bahn och läste nyheterna på telefonen, men när jag tagit del av de senaste prognoserna för vår region bet jag mig i tungan och sade till mig själv: »Först ska vi läsa!« Det är en vana jag och mina väninnor i Minsk har, vi läser högt tillsammans. Att vi fortfarande kan göra det, om också över videolänk, gör det lättare att stå ut med allt som omger oss. På kuppen får vi en vaccination av historien. En väninna öppnar en biblioteksbok, jag sitter i Berlin och lyssnar. Det är i början av våren 1915. Maksim Haretski, »Kommunarderna i Vilnius«:

»Det verkar som om de har frigivit alla brottslingar ur fängelset. Men de politiska fångarna har de fört bort allihop – ingen vet när eller hur. De har förts bort i största hemlighet, pö om pö, i den djupa natten. Och förts så långt bort från fronten som möjligt, in i djupaste Ryssland, kanske till Sibirien, för att glädja far min med sitt månghövdade sällskap.

Går man till järnvägsstationen möts man av berg av saker: lådor, boxar, resväskor, blommor, ryska ikoner… Högt uppsatta tjänstemän och rika personer reser i egna kupéer. De äter och dricker som inför en fasta. De är glada:

– Det här går snabbt över!

– Vi är snart tillbaka igen!

– Vi kommer att promenera igen i vårt vackra Vilnius!

Men redan hördes kanonernas dova don i natten… De sade att tyskarna var på väg att ta Kaunas…«

Om allt är nerskrivet på förhand, varför går då ingenting att ändra? Jag vill ha en annan framtid. Rättare sagt är det en framtid vill jag ha, istället för att behöva spela med i scener ur det förflutna. Min belarusiska mormor överlevde andra världskriget bara för att hon lyckades smita ut genom ett hål i väggen till ladan. Och jag växte upp med en känsla av att varenda person i min generation i Belarus hade en precis likadan mormor, som klarat sig som genom ett under. Det var det normala för mig.

Jag hade turen att lyckas ta mig ut ur Belarus i slutet av förra året. Mormor, jag har räddat mig – genom att fly till Tyskland! Jag lyckades slingra mig ur statens grepp när den försökte fånga in mig. De lyckades inte göra mig illa. Men de som är kvar i Belarus har inget som helst skydd. Över var och en hänger ett svärd, även om de gäster som någon sällsynt gång besöker landet inte kan se det. De säger att Belarus gör dem förvånade, för innan har de bara har hört de fruktansvärdaste saker om landet – om de nu har hört något alls. Men här håller restaurangerna öppet, det råder ingen varubrist i affärerna, människorna är välklädda och det händer både att de ler och rentav skrattar. Det ser ut som om livet pågår som vanligt i ett helt vanligt europeiskt land – vilket Belarus också är, även om många inte ens vet om att det finns. Det är bara med landets styre som nånting har gått galet: i vilket ögonblick som helst kan staten rycka upp vem som helst ur hennes liv och krossa henne, hålla henne fängslad under omänskliga förhållanden, förnedra henne och hennes närmaste, ta från henne hennes arbete, egendom, frihet, förbindelser, hälsa och till och med liv. Och när hon försvinner sluter sig vattnet efter henne. Ingen i Belarus går säker. Utlänningar på besök utgör förresten inget undantag. Jag minns hur det var. Man lever med en sten i hjärtat.

Och dörrarna är stängda. Om någonting skulle hända kommer de flesta inte att kunna fly. Att få ett Schengenvisum i ett belarusiskt pass är nästan omöjligt. Än så länge delar Tyskland och Italien fortfarande ut multivisum. Tyskland och Italien av alla länder. Men för att lämna in en tysk visumansökan måste man boka tid nästan ett år i förväg. Och bara för att få en tid att lämna sin italienska visumansökan måste folk stå i långa köer för att skriva upp sig i ett litet skrivhäfte. De kallar det för ”Alehs häfte”, för så heter den anställde på konsulatet som har hand om det. Det låter som någonting ur en fantasybok.

Onda tider är rika på litteratur. Tidigare undrade jag ofta hur det kom sig att de belarusiska författare som arkebuserades under Stalinterrorn på trettiotalet hann skriva så många fantastiska verk trots att de var så unga när de blev mördade. Min favoritförfattare Lukasj Kaljuha, som är känd för sitt speciella och otroligt rika språk, var bara tjugotre år gammal när han blev arresterad och deporterad, och tjugoåtta när han blev arkebuserad. När jag tänker på honom kan jag börja gråta som om jag hade känt honom personligen. Så roligt vi hade tillsammans när vi läste honom! Maksim Haretski blev arresterad vid trettiosju års ålder och skjuten vid fyrtiofem. När man läser honom är det som att resa i tiden.

– Jag har en teori, sade en polsk kollega, poeten Natalia, en gång. Skrivande människor som upplevt många svåra erfarenheter i unga år mognar tidigt som författare.

Det hade jag aldrig tänkt på.

En vecka innan de litauiska migrationsmyndigheterna deporterade mig till Tyskland gick jag för att leta upp den plats i Vilnius där en rysk militärdomstol år 1864 lät hänga revolutionären Kastus Kalinoŭski, vars gestalt för belaruserna förkroppsligar själva idén om nationell självständighet. Vid Lukiškėstorget, där galgen stod, ligger nu konservatoriet och folkmordsmuséet, det senare inhyst i den gamla KGB-byggnaden. Jag sätter mig på en bänk och tittar. Om saker och ting inte förändras, då gör tiden egentligen ingen skillnad – det har gått etthundrasextio år men känns som igår. Inför döden blev Kalinoŭski kallad för adelsman, men han protesterade: »Vi har inga adelsmän, hos oss är alla jämlika!« En sann idealist. Han var bara tjugosex år gammal när han dog. Han hade gjort sina tunga erfarenheter tidigt.

Och lite tidigare hade jag kommit till samma Lukiškės för att gå på en konsert med på den litauiske sångaren Silvester Belt. I år var det enligt min smak Litauen som hade det mest eleganta bidraget till Eurovision. Jag gillar Silvesters klädstil, hur han rör på axlarna, hans smala ansikte och särskilt hans litauiska språk. Det är så vackert. Han sjunger om ett liv i väntan. Textens huvudperson får höra att han måste vänta lite till, och sen bara lite till igen: »Imorgon, imorgon, imorgon.« En dag går och ännu en, men ingenting förändrar sig.

Silvester är den första sångaren med öppen HBTQ+-identitet i historien som Litauen har röstat fram i den nationella uttagningen till Eurovision, även om han också har fått stå ut med trakasserier. »Jag är ett exempel på att Litauen är progressivt«, invände han när han i en intervju fick en fråga om att hans hemland inte är det mest progressiva i Europa. »Jag är här för att stödja er«, säger han, vänd till alla de människor han representerar i Litauen. »Tro inte att ni är sämre än andra!« Jag kollar upp hans ålder på internet. Killen är tjugosex år gammal. Hans röda scenkläder brinner lika klart som hans mod.

Genom ett fönster till konservatoriet hörs klassisk musik. Från den klassiska musiken till protesterna under parollen »För vår och er frihet!« är det bara ett kort steg.

2017 hittade litauiska arkeologer kvarlevorna av deltagarna i 1863 års januariuppror, däribland Kastus Kalinoŭskis. Hans händer var bakbundna, kroppen täckt av kalk. De ryska myndigheterna hade beslutat att inte föra bort honom någonstans, utan begravde honom i hemlighet mitt i Vilnius, på Gediminasberget. De hittades av en slump efter ett jordskred. Kropparna begravdes på nytt två år senare. Till begravningen kom officiella representanter för alla länder som är berörda av upproret. Polen och Litauen representerades av sina presidenter, medan Belarus representerades av vice premiärministern, det vill säga inte alls. På upprorsmännens gravstenar hade inskrifter planerats på polska och litauiska, men inte på belarusiska – för den belarusiska staten hade inte gjort någon officiell begäran om detta. Det är så det fungerar. Likväl lyckades de belarusiska aktivisterna, vars vit-röd-vita flaggor var fler än några andra på begravningen, utverka att inskrifterna skulle vara på belarusiska också. »Vi skrev brev!« som en av mina kollegor i Vilnius, Uladislaŭ, bekräftade för mig. Och den litauiska staten lyssnade på dem. Medan den belarusiska staten tvärtom aldrig har visat något intresse för detta uppror för nationell självständighet i vår och våra grannars gemensamma historia. Det enda den använder historien till är att hota sina egna grannar med den. I den bästa av världar hade de belarusiska politikerna bedrivit diplomati för att tillsammans med sina litauiska kollegor bygga upp ett för båda sidor godtagbart narrativ, baserat på vårt gemensamma förflutna, så att vi skulle kunna leva sida vid sida som goda grannar i vänskap och ömsesidig respekt. Probemet är bara det att det inte finns några belarusiska politiker inuti det belarusiska systemet.

När jag är utanför Belarus förnimmer jag alltid en skarp känsla av nationell föräldralöshet.

»Vad vet du om Belarus?« frågar den slovakiske författaren Pavel Miriam, dramatiker från Österrike.

Pavel och Miriam och jag har lärt känna varandra tack vare stipendier vid Literarisches Colloquium i Berlin, och vi sitter ofta och samtalar.

»Jag är hemskt ledsem, men inte mer än att det är en diktatur. Innan jag träffade dig hade jag aldrig träffat någon från Belarus.«

»Har ni sett de där Europakartorna som cirkulerar som memes och som skämtar om olika länder?« frågar jag. »Åtminstone tidigare såg jag dem jämt och ständigt, och de skämtade om en massa olika länder, men aldrig om Belarus. Oftast var landets konturer helt enkelt bara ifyllda med grått. Det fanns alltså ingen utanför landets gränser som visste tillräckligt mycket om det ens för att hitta på ett skämt. Vi är Europas föräldralösa barn. Vi har inga nationella probelarusiska statliga myndigheter som kan representera landet i världen och föra fram det belarusiska narrativet. Jag kan inte se någon annan förklaring till att landet är så okänt i världen.

Jag tror att det viktigaste skälet till att Belarus förblivit ett sådant terra incognita för omvärlden är att dess stat inte förmår representera det nationellt. Stater interagerar som institutioner, de utväxlar officiella förfrågningar, de promoverar sin kultur och historia, och på så vis gör de sitt land närvarande och synligt på internationell nivå. När detta inte sker går landet inte att »pejla in«.

På muséet över Wannsee-konferensen i Berlin, som är inhyst i samma byggnad som nazisterna fattade beslut om »den slutgiltiga lösningen på judefrågan« i, fick jag en stark upplevelse av att Belarus bara är närvarande som territorium. Jag kunde höra Israels »röst«, jag kunde höra Polens och Tysklands, men jag kunde inte höra inte Belarus. Och det kändes så konstigt. För före andra världskriget utgjorde judarna en så stor andel av vår befolkning. Jiddisch var ett av de officiella språken i Belarus. De belarusiska städerna är fulla av historier om de mördade judarna. Jag minns hur jag en gång stod på platsen för en av massgravarna. En man som var från platsen berättade att när de började gräva för att gjuta fundamentet till ett monument över de mördade vägrade arbetarna i fasa att genomföra arbetet. Decennier efter det att morden ägt rum var det fortfarande omöjligt att gräva här, för istället för jord fick grävmaskinerna upp ännu inte helt förmultnade kroppar. Man fick avstå från ett fundament och lade istället en betongplatta på marken.

Vem kommer att föra Belarus talan i denna historia? Utan någon officiell representation är det mycket svårt. Tichanouskajas kabinett, som utgör ett slags protostatlig, probelarusisk struktur, befinner sig i oviss landsflykt i Litauen. Och det belarusiska civilsamhället är gisslan hos den beväpnade maffiagruppering som nu styr landet med finansiellt, militärt och ideologiskt stöd från sitt putinistiska grannland.

Som de senaste årens skeenden har visat är det belarusiska samhället allt annat än omoget. Under pandemin och 2020 års protester gav belarusierna prov på en hög förmåga till självorganisering. Men på makronivån är det inte dessa aktivister som företräder landets intressen.

Denna nationella föräldralöshet är också orsaken till att Belarus glömdes bort helt i den fångutväxling som ägde rum mellan Väst och Ryssland för ett tag sedan. Hos många av oss belarusier väckte det en känsla av chock. De politiska fångarna i Belarus lider och dör i isolering. Vi är osynliga. Och Tichanouskajas kontor ignoreras. För de internationella politiska aktörerna betraktar inte en exilregering som en fullvärdig representant. Men inte heller en diktator som är beroende av ett grannland. Därför går hela systemet i baklås: de andra staterna förstår inte till vem de ska framföra sina önskemål om att interagera med vårt land.

Vi har fortfarande inte utvärderat 2020 års protester i Belarus till fullo, men ett av deras resultat var, enligt min mening, att landet, som för en kort tid befann sig i världsnyheternas centrum, plötsligt fick en möjlighet att betrakta sig genom »de andras« ögon, med en utomstående betraktares blick. »Vem är ni?« Frågan blev hängande.

Och vi började besvara den. Inte bara inför omvärlden, utan också inför oss själva. Och i och med det började vi förstå ett och annat om oss själva bättre. Än idag fortsätter belarusierna att besvara denna fråga. De som lever utspridda över världen som politiska flyktingar eller arbetsmigranter kan jämföra sig själva med de nya kulturer de hamnat i. Och de som är kvar i Belarus försöker besvara den inifrån landet.

För ett tag sedan blev en väninna till mig vittne till en scen i Minsk. En grupp ungdomar står vid ett övergångsställe. Det kommer inga bilar. Två av dem blir otåliga och börjar gå mot rött.

– Killar, ni är inga riktiga belarusier! ropar deras kompisar efter dem – och står kvar och väntar på grönt.

Fram till helt nyligen hade belarusierna ingen aning om vad som skilde dem från andra. Om vilka beteendemönster som var typiska för dem, till exempel. Nu har de det.

Maryja Kalesnikava, en av ledarna för 2020 års protester mot diktaturen, yttrade för första gången i historien frasen »Belarusier, ni är fantastiska!« – ett välkänt faktum, vars fulla innebörd vi fortfarande inte insett helt. Jag har senare hört hur man sarkastiskt kritiserat dessa ord som ett uttryck för självförhärligande, men jag menar att det handlar om något annat. Jag betraktar Kalesnikavas uttalande och reaktionerna på det som en vändpunkt i landets historia. Människorna i Belarus har aldrig betraktat sig som nånting märkvärdigt. För kanske första gången i historien fick de se sig som sådana. Är det inte viktigt?

Jag sitter tillsammans med några kollegor från olika länder på terrassen till Literarische Colloquium Berlin. Vi ser ut över Wannsee-sjön, där den nedgående solen breder ut sitt band. Snart kommer jag att vara tvungen att åka tillbaka till min Berlinlägenhet.

»Hur skålar ni på belarusiska?« frågar Bojana från Serbien.

»Oftast säger vi Budzma! Men jag tycker bättre om en annan variant: Sjanujmasia!«

»Och vad betyder det?«

»Det första betyder ›Låt oss finnas!‹, och det andra ›Låt oss respektera oss själva!‹…«

»Jag gillar båda två!«

Det låter som en plan.