HEMMAFRUAR OCH LÄRARE
Rewşen Bedir-Khan föddes 1909 i Turkiet och dog 1992 i Syrien. Hon var författare, översättare och medarbetare i tidskriften Hawar, den enda kvinnliga författaren. Bedir-Khan var gift med Hawars chefredaktör, prins Celadet Bedir-Khan. Hon arbetade som lärare i Jordanien och Syrien och var aktiv i kvinnokampen, vid den tid då kvinnor saknade alla rättigheter.
Hennes artiklar handlade för det mesta om kvinnor, kvinnors rättigheter och deras roll i samhället. Hon vände sig också till männen, via kunskap ville hon förändra deras kvinnosyn med syfte att bygga ett tryggt samhälle tillsammans. Med denna artikel från 1941 ville hon uppmuntra kurdiska kvinnor att utbilda sig och bli självständiga.
1987 besökte författaren Firat Ceweri henne i Syrien i jakt på flera nummer av den då halvt bortglömda tidskriften Hawar. Han lyckades ge ut den på nytt i Sverige.
Läsare som ser denna spalt och läser rubriken kan i första hand tro att den handlar om sömnad och matlagning. För det mesta handlar sådana spalter om hemmafruars hemmasysslor. De kommer också att bli förvånade och fråga sig själva: vad har hemmafruar och lärare gemensamt och hur kommer det sig att de nämns i samma spalt? Men om de har tålamod och läser igenom min spalt kommer de att förstå vad jag vill säga: att hemmafruar och lärare bör gå samman, och att det bör finnas en lärare i varje kurdisk hemmafru.
Kvinnans första plikt är utan tvivel moderskapet. Men när man tittar närmare på deras ställning inom den sociala sfären blir deras indirekta och direkta inflytande synligt.
De män som håller nationernas öde i sina händer har uppfostrats av kvinnor. Minnena av moderskapets omsorger lever med dem ända till graven. För oss kurdiska kvinnor räcker det inte att uppfostra våra barn. Vi har en annan viktig uppgift och därför vänder jag mig till er, till er kurdiska kvinnor.
Mina kära systrar! Ni vet mycket väl att vårt folks allra största pina är okunnigheten. Många nationer, regeringar och organisationer behandlar systematiskt denna åkomma genom att skapa en rigid infrastruktur som erbjuder utbildning för alla barn. Tyvärr saknar vårt folk denna infrastruktur. Vårt folk är ett folk som saknar både organiserande och ledare, vi är ett splittrat folk som lyder under andra nationers styre. Ändå är vår största fiende okunnigheten. Vi måste bekämpa denna fruktansvärda fiende. I den kampen har vi, kurdiska kvinnor en skyldighet att hjälpa våra män. Vi måste lära våra barn att läsa och skriva och rädda dem från okunnighetens åkomma. Detta arbete är mer nödvändigt för oss kurdiska kvinnor än för alla andra kvinnor i världen. För när andras barn går i skolan lär de sig först och främst sitt eget modersmål. Men våra barn lär sig de andras språk när de går i skolan och de glömmer bort sitt eget eftersom vi inte har några egna skolor och våra barn inte undervisas på sitt modersmål i skolorna. Därför bör de kurdiska mödrarna mer än alla andra mödrar bry sig om sina barns modersmål, och innan våra barn börjar skolan måste vi lära dem att läsa och skriva på kurdiska.
De kurdiska mödrarna bör själva lära sig att läsa och skriva sitt eget språk, så att de också kan lära sina barn.
Här har vi vår tidskrift Hawar, de som är bekanta med det kurdiska alfabetet kan förbättra sina kunskaper genom att läsa Hawar och de som inte har några kunskaper måste börja lära sig alfabetet.
Mina kära systrar! Jag är beredd att hjälpa er. Ni kan gärna skriva till mig och be om allt ni behöver för att lära er ert modersmål. Jag kommer med glädje att skicka allt material till er. Genom att infria er önskan kommer jag att känna mig väldigt lycklig över att jag gör mitt språk en tjänst och håller det levande för våra barn och framtiden.
Kära systrar, jag säger det än en gång: vi kurdiska kvinnor som tillhör den nya generationen, vi som kommer att ta hand om vårt folks nästa generation, vi har två viktiga uppgifter: att utbilda oss och utbilda andra. Därför bör vi först bli studenter och sedan lärare – lärare till våra barn.
HAWAR, 1941, Damaskus
