Ahmed Naji definierar sig som exilförfattare. Förr i tiden blev man formellt utvisad av stat eller myndighet. Den enigmatiske författaren Waguih Ghali, till exempel, fick sitt pass återkallat år 1968 (och tog livet av sig kort därefter). Idag för Egypten istället en politik som gör det omöjligt för vissa samhällsgrupper att verka i landet (om de inte spelar enligt militärens regler).

- Jag tillhör flera olika grupper i Egypten. Jag är skribent, journalist, dokumentärfilmare och aktivist som deltog i den egyptiska revolutionen. Alla dessa grupper är hårt förföljda av den egyptiska staten.

Naji satt nästan ett år i fängelse för sin andra roman, Using Life. När han kom ut var det praktiskt taget omöjligt för honom att arbeta, så han bestämde sig för att lämna landet. Från sin exil i USA såg Naji hur egyptiska vänner och bekanta i utlandet återvände för att hälsa på sina anhöriga – bara för att gripas vid flygplatsen eller i deras hem och dömas till flera års fängelsestraff – ibland för så lite som en Facebookuppdatering som ifrågasatte regimen. Detta ville han inte riskera.

– Det mest traumatiska och smärtsamma jag gått igenom till följd av min exil var förra året när min mamma blev sjuk och gick bort. Jag hade inte möjlighet att besöka henne för att säga hejdå och jag har fortfarande inte sett hennes grav.

Den egyptiska revolutionens elfte årsdag ägde rum nyligen, den 25 januari 2022. Vissa gamla revolutionärer la upp hyllningar på sociala medier till de massiva upproren som avsatte diktatorn Hosni Mubarak. Men i den egyptiska offentligheten skulle man aldrig kunna gissa att en revolution nånsin ägt rum – dagen passerade obemärkt. Istället präglades landet av en debatt om den arabiska versionen av Perfect Strangers (أصحاب... ولا أعزّ) som nyligen släppts på Netflix. Filmen har samma handling som de övriga 20 versionerna – på en middag med gamla vänner föreslås det att alla lägger fram sina mobiler och delar med sig av samtliga sms och samtal – kaos följer. Filmen berör otrohet, pedofili, homosexualitet och sexuell utlevnad. I en scen ser man den egyptiska stjärnan Mona Zaki i smyg ta av sig trosorna för att sedan lägga dem i sin märkeshandväska. Moralpanik griper tag i landet. Hundratusentals egyptier fördömer filmen på sociala medier. En parlamentsledamot uppmanar till bojkott. En ledande advokat hotar med att stämma kulturministeriet. Skrik och bråk i morgon- och kvällssoffor om egyptiska familjevärderingar. En filmfotograf berättade för mig att hennes mamma tillhör bojkottfalangen. Mamman är mycket väl medveten om att sex förekommer i Egypten – till och med mellan samkönade par (!) – men måste det visas på film? “Och skulle du, min dotter, filma något sådant?!” Inte min familj. Inte mitt barn. Inte mitt Egypten.

Sex år tidigare, år 2014, publicerades Ahmed Najis andra roman, Using Life. Egyptisk surrealism – kaosartade skildringar av depression, sex, hasch och slutna sällskap mot en dystopisk Kairofond – en soptipp befolkad av “själlösa odjur”. Enligt åtalet som till slut ledde till Najis fängelsestraff fick en man hjärtinfarkt när han läste ett utdrag ur boken som publicerades i litteraturtidningen Akhbar Al-Adab. Så drabbande var det att läsa rader som, “hon hade förmågan att döda små barn genom att hugga dem i nacken med skospetsen, suga av dig i en pool och svälja din sperma med en enda klunk.”

Naji beskriver i essän “Reading and Writing in an Egyptian Prison” (2021) hur han och medåtalade Tarek Al-Taher, chefredaktör för Akhbar Al-Adab, leddes genom domstolens trånga korridorer till ett rum där en ung löjtnant satt vid ett buckligt skrivbord tillsammans med två officerare av högre rang. Domen lästes upp: två års fängelse för Ahmed Naji och dagsböter för Tarek Al-Taher. Naji brister ut i skratt, Al-Taher protesterar indignerat. Löjtnanten spänner blicken i Naji: “Lyssna på mig, grabben. Du går mot storhet. Jag känner domaren. Han är tuff, gud bevare oss, och han fattar konstiga beslut. Men det här kommer stärka dig. Du har blivit en stor man. Ditt namn kommer gå till historien.” “Vad ska jag göra med denna storhet om jag sitter fängslad? Kan du inte behålla storheten och lämna mig ifred för att leka i leran?

Naji satt fängslad i tre månader. Det enda man får göra i ett egyptiskt fängelse är att läsa (om man inte förbjuds även det, som människorättsaktivisten och politiska fången Alaa Abdel El-Fattah) och Naji fick nya perspektiv på den skönlitterära kanon. “Har du nåt annat av den här snubben?” frågade en cellkamrat som höll i Dostojevskijs Den evige äkta mannen. “Han är ju skitrolig!

Sedan fyra år tillbaka är Naji och hans familj bosatta i Las Vegas och han är stipendiat vid Black Mountain Institute på University of Nevada. Hans treåriga dotter Sina föddes i USA och medan vi pratar ursäktar han sig för de små avbrotten då han sitter med henne i knät.

– Min dotter föddes här och på sjukhuset fick vi fylla i formulär. Till skillnad från i Egypten redovisar man inte religion. Däremot detaljerad information om ras. Min fru Yasmin [Hosam El Din] är advokat och har studerat det amerikanska rättssystemet. Hon sa till mig att enligt lagen är vi araber vita. Det är en märklig sak att vara vit enligt lagen utan att få tillgång till vita människors privilegier i samhället.

Ahmed Najis berättelse är unik: han är den ende författaren som fängslats för ett skönlitterärt verk i det moderna Egyptens historia. Än mer unikt är det faktum att det inte var politiska yttranden som fällde honom, utan ett “obscent” språk som skildrar droger och sex. Han är dock långt ifrån den enda personen vars röst har strypts av den nuvarande egyptiska militärjuntan med general Abdel Fattah Al-Sisi i spetsen. Alla säger samma sak om yttrandefriheten i dagens Egypten: det har aldrig varit värre. En militärofficer bokstavligen vaktar tryckeriet vid de stora egyptiska tidningarna och måste godkänna varenda nummer. För att inte förlora pengar utövar tidningarna självcensur. De fria TV- och radiokanalerna som uppstod i samband med revolutionen har antingen förbjudits eller köpts upp av militärens produktionsbolag.

TV-produktioner får inte visa fattigdom – och inte heller överdriven rikedom – det ska vara socioekonomiskt lagom. När den kommande filmen Feathers (ريس) visades på en egyptiska El Gouna Filmfestival protesterade en grupp egyptiska skådespelare genom att lämna biosalongen mitt i filmen. Skälet var att filmen skildrade fattigdom. Sociala medier övervakas hårt – man kan dömas till fängelse för en tweet. Till och med unga tjejer som sminkar sig på Tiktok är utsatta. I ett uppmärksammat fall fick två tjejer två års fängelse och dagsböter för att de “skändat egyptiska familjevärderingar”.

Men litteraturvärlden i Egypten är ett isolerat kosmos. Det finns ingen formell censur, och den ökända egyptiska säkerhetsapparaten känner sig inte hotade av böcker och diktsamlingar. Det beror delvis på att det inte skrivs “politiska” böcker just nu. Eller så undviker författare vissa ämnen för att kunna arbeta ifred. I vilket fall hävdar många att Ahmed Naji åtalades just för att han publicerade ett utdrag ur Using Life i Akhbar Al-Adab, en tidning som av staten anses tillhöra journalistikens värld.

Men enligt Ahmed Naji präglas den egyptiska litteraturscenen av parallella strömningar jämte den uppenbara yttrandefrihetskrisen – och allt är inte negativt.

– För det första, säger han, växer sig marknaden större och större. Och det har lett till många nya genrer inom den egyptiska litteraturen – skräck, deckare, science-fiction och historisk facklitteratur. Fler och fler kvinnor från min generation och yngre skriver och publicerar och det är fantastiskt. Allt det här är goda nyheter.

De dåliga nyheterna är dessvärre många. Elefanten i rummet är förstås bristen på yttrandefrihet, vilket leder till att författare skriver under rädsla – och många väljer att lämna landet. Men det handlar också om marknadens dynamiker och var pengarna finns, enligt Ahmed Naji.

– Den arabiska litteraturindustrin styrs mer och mer från gulfstaterna på den arabiska halvön med pengar från Dubai, Qatar och inom en snar framtid Saudiarabien. Det här förskjuter samtalets gränser. De viktigaste litteraturpriserna och stipendierna kommer från gulfstater. Det här påverkar allting såklart. De böcker som fått pris de senaste åren har varit historiska romaner. Och på så sätt bestäms vilken litteratur som premieras på den arabiska marknaden. Under de senaste tio åren har två–tre historiska romaner publicerats varje år och ofta är de haltande. För att de delar samma perspektiv, 600–700 sidor om Ibn Arabi till exempel – en evig identitet som heter arabiskhet med samma trötta narrativ. Det här är inte bra, vi behöver inte fler historiska romaner just nu.

Naji klunkar häftigt i sig ett glas vatten och fortsätter.

– Saudiarabien är arabvärldens största litteraturkonsument [den 90 år gamla monarkin är inte direkt känd för yttrandefrihet] och vissa böcker som är förbjudna i Egypten är lättillgängliga i Saudiarabien.

Vilka då?
– Mina böcker! säger han och skrattar högt. Men även större författare som Alaa Al-Aswany. Nästa steg tror jag blir att Saudiarabien går in i förlagsmarknaden – de har redan börjat köpa upphovsrätter till egyptiska författare.

Jag och Ahmed Naji har gemensamt att vi båda tänker väldigt mycket på identitet, och vår diskussion präglas av ett kritiskt reflekterande kring uttryck för och uppfattningar om identitetspolitik i USA och Egypten. Naji har varit i USA i fyra år nu. Till en början hade han svårt att gå med på att bära identitetsetiketter. Journalister tilltalade honom som en brun författare. I den nyligen publicerade essän “Taming the Immigrant: Musings of a Writer in Exile” beskriver han hur han först inte förstod vad brun betydde och drog sig för att anamma den identiteten, men hur han till slut accepterade sin nya verklighet:

Jag har förstått att åtlydnad och konformism i USA inte verkställs av tungt beväpnade militärpoliser eller fängelser, utan av ett sus, en ljudvibrering som kraschar mot ditt medvetande där det förvandlas till myror som sakta men säkert äter upp dina inälvor tills de förvränger dig och därefter bygger upp dig igen och formar dig till vad systemet bedömer lämpligt att du blir… I USA har jag, alhamdulilah, blivit en skribent som är Brun, Muslim, Arab, Arabamerikan, Nordafrikan och ibland Afrikan. Och jag fortsätter, gudskelov, att samla på mig etiketter och identiteter, för de är nycklarna till stipendier, jobb, utbildningar och liv. Ja. Där är det, bedrägeriet, ännu en gång, men den här gången verkar det möta en ny slags rädsla.

När jag frågar honom om skillnaderna mellan USA och Egypten i hur man ser på identitet funderar han i några sekunder.

– Skillnaderna är för stora och för många. Det är mer intressant att tala om likheterna. Och de är chockerande många – något jag inte insåg förrän jag flyttade till USA. Jag har blivit ett galet fan av högerpoddar och höger-TV.

Vilken är din favorit?
– Just nu är det förstås det alla pratar om – Joe Rogan-avsnittet med Jordan B. Peterson. Men Steve Bannon är ju de vitas messias, säger Naji med glimten i ögat, han är sista hoppet för sin ras. Men jag märker hur mycket högerorienterade medier i Egypten har tagit efter USA. Under de senaste tio åren har kopplingen mellan egyptisk media och den amerikanska högern blivit så djup att de inte bara överför idéer och budskap utan ibland rakt av översätter begrepp. Det finns till exempel en ny våg av anti-svart rasism i Egypten, som leds av en bisarr grupp nationalister som kallar sig Kemetaner [Kemet var ett faraoniskt namn för Egypten]. Kemetanerna skriver sina twitternamn med hieroglyfer jämte den egyptiska flaggan. De är anti-svarta, anti-afrikanska…

Anti-arabiska?
– Anti-arab är jag van vid, det är normalt – det har jag inget problem med. Men anti-afrikan!? Jag blev utsatt för ett drev för några månader sedan för att jag sa emot en av deras käpphästar – nämligen att afrikaner (vad nu det är för något) försöker stjäla den egyptiska civilisationen. Till exempel delades flitigt ett klipp på en afroamerikansk turist som bråkar med en egyptier vid pyramiderna, och hävdar [med vänsterns identitetspolitiska retorik] att pyramiderna var mer hennes kultur än hans – eftersom de arabiska egyptierna inte är riktiga afrikaner. Detta användes som bevis för att "afrikanerna" försöker stjäla den egyptiska civilisationen. Men snälla nån, har ett enda afrikanskt museum på hela kontinenten någonsin stulit något från er?! Hela jävla världen vet vem som faktiskt stjäl er civilisation, säger Naji och refererar förstås till British Museum (den viktigaste egyptologiska artifakten, Rosettastenen, finns i British Museum – en kopia hänger i det egyptiska museet – år 2013 lånades originalet ut till Egypten i tre månader).

Den egyptiska vänstern påverkas också av konsolideringen av amerikansk media över hela världen. Gen Z-generationen var för unga för att ha deltagit i den egyptiska revolutionen, och deras kamp handlar till stor del om genusidentitet.

– Jag kan inte klandra dem – jag vill inte att de ska bry sig om revolutionen och jag är glad att de förhåller sig skeptiskt till den. Men jag har också lagt märke till hur den unga vänstern översätter begrepp från USA rakt av. Jag kallar det terminologiaktivism. Instagramkonton som översätter begrepp som “mansplaining” eller “gaslighting” till arabiska. Man går vilse i dessa begrepp, för allt kokar ner till samma sak – det är fucking patriarkatet! Problemet är att man inte kan översätta amerikansk moralpolitik till Egypten. Metoo-rörelsen i USA och Europa fungerar i den mån det finns rättssäkerhet. Idag avtjänar Harvey Weinstein ett fängelsestraff. För att man använde sociala mediers kraft för att pressa rättsstaten till att agera. Men Egyptens Metoo-rörelse slutade med att offren straffades mer än förövarna! Vakna, min vän, du lever i ett annat land, med andra regler.

Jag frågar Ahmed Naji om hur det är att arbeta som exilförfattare. I den arabiska litteraturpodden Bulaq sa han för ett drygt år sedan att han så småningom kommer börja skriva på engelska.

– Det är inget jag aktivt arbetar för. Jag vet att det kommer, men inte än. Jag läser och jag skriver artiklar på engelska med hjälp av mina redaktörer, men jag är fortfarande inte redo att ta hela klivet. För tillfället skriver jag på arabiska och jobbar med översättare.

Vem skriver du för?
– Jag skriver inte längre för den egyptiska läsaren, jag föreställer mig inte att en egyptier ska läsa det jag skriver. Men inte heller en amerikan. Istället skriver jag för invandrare, som jag. Jag ser att det finns en grupp i världen, flera miljoner människor, som delar samma erfarenhet, erfarenheten av invandrare och invandring. Det är dem jag skriver för nu.