Jag, detta jag i första person, omgiven av censurens parentes
När hennes dikter mötte den iranska censuren fann Farzaneh Moradi andra vägar att nå sina läsare. I denna essä förenar den iranska poeten, författaren och performancekonstnären sina personliga erfarenheter med en skarp reflektion över censur, självcensur och kampen för yttrandefrihet. Med berättelser om gömda böcker, underjordisk publicering och ord som måste vägas innan de uttalas skildrar hon motståndet mot censurens grepp om språk, kropp och tanke.
'
Jag var så liten att jag inte nådde upp till ringklockan. Fem eller sex år gammal. Min moster hade sytt en kort klänning åt mig. Jag brukade ta på mig den och gå ut i gränden och leka. I vårt grannskap i Teheran bodde en man, Asghar, revolutionsgardisten. Han hade alltid ett radband i handen och lät kulorna glida mellan fingrarna. En dag fick han syn på mig i klänningen. Han svingade radbandet med kraft och slog mig över benen. Med gråten i halsen gick jag hem. Jag berättade för mamma vad som hade hänt. Efter den dagen sprang jag iväg så fort jag såg Asghar i gränden.
När jag började skolan behövde jag lära mig ett annat sätt att vara på min vakt. Precis som så många andra barn fick jag höra hemma att jag inte fick prata om vad som helst i skolan. Jag fick inte berätta vilka böcker vi hade i bokhyllan hemma, vilken musik vi lyssnade på, om vi hade en VHS-spelare eller om vi gick på fester. I skolan frågade personalen om just sådant. Jag behövde lära mig vad jag kunde säga och vad jag behövde dölja. Dubbellivet, ett liv hemma och ett annat utanför hemmet, gjorde sig påmint i ett mycket tidigt skede i livet.
Jag hade en klasskamrat vars pappa satt i fängelse. Detaljerna minns jag inte, men redan då förstod jag att mina barnsliga ord kunde få konsekvenser. Innan jag blev poet lärde jag mig att dölja.
Under tonåren nåddes jag av nyheten om morden på författare och intellektuella. Morden på Mohammad Mokhtari, Hamid Hajizadeh och hans lille son berörde mig djupt. Jag hade svårt att förstå att skrivandet kunde betraktas som så farligt att en författare dödades för det.
Samtidigt förstod jag att skrivandet kunde ge mig en möjlighet som jag saknade i vardagen. Jag kunde skriva det jag hade förbjudits att säga och behålla texterna för mig själv tills det kanske blev möjligt att publicera dem.
Jag var femton eller sexton när jag upptäckte den avantgardistiska poesin. Jag drogs till radikal och experimentell diktning. Mina dikter sprang ofta ur sociala och politiska erfarenheter: människor, kärlek, kropp, mänskliga relationer och det som pågick i min omgivning. Jag såg verkligheten som den var och förvandlade den till ett poetiskt rum. Ibland innehöll mina dikter grova ord och ibland skrev jag om sådant som kallades tabu.
År 2006 bestämde jag mig för att ge ut min första diktsamling, Valarnas självmord. Jag visste att jag skulle möta censur för att få utgivningstillstånd från ministeriet för kultur och islamisk vägledning. Därför valde jag dikter som jag trodde löpte mindre risk att strykas eller ändras. Redan innan boken nådde censurmyndigheten hade jag alltså ägnat mig åt ett slags självcensur.
Ändå censurerades också de kvarvarande dikterna. I en dikt om menstruation ströks många ord. Ur en av dikternas titlar strök de ordet ”gud”. Förläggaren tog dessutom, utan att rådgöra med mig, bort en hel dikt ur samlingen och ersatte den med en annan från min personliga blogg för att behålla bokens sidantal.
Jag hade redan skrivit kontrakt med förlaget och betalat för utgivningen. Nu hade jag två val: acceptera strykningarna så att boken kunde publiceras, eller avstå från utgivningen och förlora mina pengar. Jag var ung och ville så gärna få ut min första bok. Jag accepterade och därmed gav jag efter för censurens utpressning. Jag gav vika för ett system vars regler jag från början inte hade velat godta.
När jag flera år senare tänkte tillbaka på utgivningen av min första bok handlade det inte längre om vilka ord som hade strukits, eller ens om huruvida boken hade censurerats. Det avgörande var att jag själv hade gått med på att lämna mina texter till en instans som tog sig rätten att bestämma om de fick publiceras. Även om inte ett enda ord hade strukits hade det varit fel av mig att acceptera de påtvingade villkoren. Därför vill jag i dag helst inte räkna den boken till mitt författarskap.
Efter utgivningen bestämde jag mig ändå för att återföra det som hade strukits. Med en blå kulspetspenna skrev jag för hand in de censurerade orden i de tryckta exemplaren. Böckerna sålde jag på gatan. Den som bläddrade i boken fick syn på de blå orden mellan de tryckta raderna. Jag förklarade att det var de ord som inte hade fått finnas med i den officiella utgåvan.
Ibland läste jag också dikter för människor där på gatan. När jag läste höjde jag rösten vid de ord som hade strukits ur den tryckta versionen.
Några år senare bestämde jag mig för att ge ut min andra diktsamling, En annan bok. Den här gången ville jag inte göra några eftergifter. Jag ville vända censurmyndigheten ryggen helt.
Jag sammanställde, redigerade och satte dikterna själv. Jag gjorde filen klar och skickade den till tryckeriet. När jag fyllde i blanketterna använde jag inte mitt riktiga namn.
Jag ville inte att min bok skulle censureras, men ännu viktigare var att jag inte ville säga ja till systemet en gång till. Därför var jag tvungen att dölja min identitet.
En vecka senare ringde tryckeriets chef. Han sa att han inte kunde trycka boken. För att övertyga honom förklarade jag att författaren inte bodde i Iran. Till slut gick han med på det, på villkor att jag tog ansvaret för tryckningen.
Femhundra exemplar.
Nu behövde jag hitta ett sätt att få boken att nå sina läsare. Min läsare var inte någon som letade efter prisbelönta diktsamlingar i bokhandlarnas skyltfönster. Min läsare fanns på gatan.
Ur min egen bokhylla plockade jag fram böcker som jag inte längre läste. Jag tog med dem ut, bredde ut ett tygstycke på marken och lade böckerna på det. Exemplaren av min egen bok hade jag för det mesta i väskan. Bara ett enda exemplar lade jag bland de andra böckerna. När någon stannade till framför mitt bokstånd berättade jag om min bok, om jag kände mig trygg.
Jag sålde böcker på Enghelabgatan, utanför kaféer, på Valiasrgatan, i Konstnärernas hus och på fredagsmarknaden i parkeringshuset Parvaneh.
När jag sålde böcker kom jag gång på gång i konflikt med myndighetspersoner och greps på olika platser i staden, bland annat på Enghelabgatan och i Vanak. En gång hade jag lagt ut mina böcker vid Stadsteatern när poliserna kom och ingrep hårdhänt. Människor lade sig i och hindrade dem från att föra bort mig. De andra gripandena slutade inte alltid så.
Moralpolisen brukade föra mig till Vozarahäktet. Där fick jag fylla i ett formulär med mina personuppgifter. Sedan gav de mig en skylt med mitt förnamn, efternamn och födelsebevisnummer. Jag var tvungen att hålla den framför mig medan de fotograferade mig.
Därefter fick jag ringa någon i familjen som skulle komma och hämta mig med sitt nationella id-kort och kläder som jag skulle byta om till på häktet. Om allt gick lugnt och utan krumbukter från min sida tog det fyra eller fem timmar innan jag släpptes. Men om jag protesterade eller om de ansåg att jag på något sätt uppträde uppstudsigt blev frihetsberövandet längre. Där bevittnade jag mycket våld mot kvinnor.
Flera år senare, i september 2022, dog Mahsa Jina Amini efter att ha gripits av moralpolisen. Hon hade förts till samma Vozarahäkte där jag själv hade varit så många gånger.
När rörelsen Kvinna, liv, frihet tog sin början befann jag mig i Iran. Redan dagen efter Jinas död gick jag ut utan slöja. Jag lade inte bara undan huvudduken. Jag kände mig inte heller längre skyldig att täcka armar och ben. Jag bar klänning och rörde mig på Teherans gator.
Det beslutet gällde inte bara under protestdagarna. Varje dag jag gick hemifrån fattade jag från och med då det beslutet på nytt. För kvinnor i Iran är Kvinna, liv, frihet en daglig praktik. Att leva är kamp i dess mest absoluta form.
Många år hade gått från dagen då Asghar, revolutionsgardisten slog mig över benen med sitt radband till de dagar då jag gick utan slöja på Teherans gator. Men frågan var fortfarande densamma. Vem hade rätt att bestämma över min kropp? Vem hade rätt att bestämma vad jag fick skriva eller skapa?
För mig har rätten att välja klädsel, att finnas på gatan, att skriva, tala och skapa aldrig gått att skilja åt.
I dag bor jag i Sverige. Dessförinnan bodde jag en tid i Turkiet. Migrationen har fört mig långt från den plats där en viktig del av mitt skrivandes tillgångar finns: språket och mina förvärvade erfarenheter.
Jag skriver på persiska. För mig är persiskan inte bara en samling ord och meningar. Den är förbunden med människorna jag talar med, med sociala relationer, skämt, humor, gräl, vardagliga händelser och förändringar i människors liv.
När jag bodde i Iran kunde jag se och höra hur språket förändrades i vardagen. Jag upplevde samtalen och händelserna omkring mig på nära håll. Nu följer jag mycket av detta på avstånd.
Under alla dessa år har jag försökt hålla kontakten med människor i Iran. Vi pratar med varandra varje dag. Trots avståndet lever vi tillsammans genom telefonen. Vi berättar om vår vardag och ibland går vi till och med och handlar tillsammans. Den ena är ute på gatan eller inne i en butik i Iran medan den andra följer med genom telefonen.
Men när internet stängdes ner i Iran bröts också min kontakt med mina vänner. Något som fram till dess hade varit en självklar del av mitt liv upphörde plötsligt.
De dagarna kändes det som om jag verkligen hade blivit blind och stum. Jag kunde inte få några livstecken från dem jag älskar. Jag visste inte vad som hände i mitt land. Än i dag känner jag att jag saknar en fullständig bild av vad människorna fick gå igenom under de dagarna.
Nedstängningen av internet störde inte bara kontakten med min familj och mina vänner, utan fjärmade mig också från språket och den värld som mina dikter springer ur.
Mina ord har blivit blinda.
Och även detta är en form av censur. Censur av nyheter och blockering av kommunikation.
Under alla dessa år har jag försökt hålla fast vid två saker: att framför allt skriva för mig själv och att så långt jag kan låta bli att censurera mig själv. Jag har förstås inte alltid lyckats. Ibland har jag retirerat. Ibland har jag av rädsla, eller för att kunna slutföra något, fattat beslut som jag senare inte har varit nöjd med.
När jag tänker på min första bok minns jag fortfarande de ord som jag med en blå kulspetspenna skrev tillbaka på de tryckta sidorna. På den tiden försökte jag återföra det som hade strukits ur mina dikter.
Nu vill jag kunna skriva utan att först själv ha strukit det jag ville säga.