Deras ansikten fastnar i minnet antingen man vill det eller ej, lika lätt som när ungar lär sig nya svärord på gatan. Deras trötta tungor är lika klumpiga som deras statsägda fordon. I gengäld kan de alla de viktigaste orden.

»Det är inte vi som är fascister«, slår ett befäl hos Minskpolisen triumferande fast i en intervju. »Det är ni som är fascister.«

Punkt. Därmed är allt sagt. I hans trötta ansikte drar någonting förbi. Någonting barnsligt och levande. Herregud – han är ju sårad! Sårad som ett barn. Och hans argument är lika järnhårt och finslipat som ett barns. För det var ju precis så det lät när man var liten: ”Kan du själv vara!” ”Mina vänner är bäst, alla andra är pest!” Kort sagt: ”Det är inte vårt fel. Det är ert. Ni får skylla er själva.”

Era fascister.

Vem han vänder sig till förstår alla. Till oss. Folket. Det är allt han har att säga till oss efter två månader av gatuprotester. Protester som ju också han är en del av. Ja, också han deltar aktivt i dem, låt vara på den andra sidan, och därför vet han mycket väl vad folket kallar honom själv och hans manskap för. Vilket ord de inte längre är rädda att skrika, ja spotta efter dem. Vad gummor och barn säger, gubbar och studenter, arbetare och it-folk, taxichaufförer och musiker, idrottsmän och snabbmatsförsäljare…

»Fascister!«

* * *

Vi skrek samma sak på nittiotalet. Åt de där människorna i uniform. Vi har skrikit det efter dem i tjugosex år. Jag skrek det efter dem när jag fortfarande var helt ung – det var det första ordet som dök upp i huvudet på oss. Jag sjöng om fascismen i ett punkband – och när jag rosslade om »de bruna« i mikrofonen var det inte några nynassar med rakat huvud som väntade på mig ute på gården jag menade. Nej, jag menade den folkvalda statsmakten och hela detta olycksaliga, blinda och föraktliga folk som valt den.

Fascister.

Och samma ord skrek du efter dem i somras, minns du, när vi maktlösa såg på hur några maskerade varelser på torget grep cyklister bara för att de cyklade. Hur de grep dem och knuffade in dem i plåtfängelser på hjul. Du skrek det efter dem när de bedrev jakt på obeväpnade människor utanför Hotell Minsk – medan hotellgästerna stod och följde jakten från sina fönster. De kände sig som om de hamnat i en tidsmaskin… Alla dessa militärfordon som åker runt på Minsks gator nu… Pansarbilar, vattenkanoner, fångtransportfordon, specialbyggda antikravallfordon, militärlastbilar, olycksbådande minibussar på jakt efter mänskliga villebråd… Tidsmaskiner. För en stulen tid.

Man hade kunnat tro att de själva hade vant sig för länge sedan. Att de tyst höll med: Ja, jo, visst, vi är fascister, inget att göra åt det.

Men så var det visst inte. Att vara fascist är inte så lätt. Minst av allt i Belarus.

Här är en »fascist« mer än bara en fascist.

Ibland är »fascist« bara ett jobb som alla andra. På nåt sätt ska man ju förtjäna sitt levebröd. Fascister behöver också äta. Och fascisternas barn gråter också. Också en fascist behöver sin pension. Den sociala staten glömmer ingen.

* * *

De som är födda och uppvuxna i Sovjetunionen fick höra ordet »fascist« för första gången redan som litet barn. Sedan dess bär vi det med oss överallt, på samma sätt som vaccinationsärret på armen. Och likt ett vaccin trängde det in i vårt medvetande. »Detta får aldrig upprepas.« »Ingen är glömd och inget är glömt.« »Vi är landet som segrade över fascismen.« Så blev vi uppfostrade. Vi blev vaccinerade med ett evigt hat till fienden – eller rättare sagt till det ord som betecknade fienden. Fienden fanns någonstans i fjärran, och av någon anledning blev vi aldrig anfallna, men för säkerhets skull lärde man oss att hata ord.

Å, alla dessa fantastiska ord… »Amerika«, »Västtyskland«, »spioner«, »förrädare«, »krigshetsare«… »Kapitalism«, »revanschism«, »sionism«, »kapprustning«… »Fascister«…

Vem var han, denna vår sovjetiska barndoms skräckinjagande fascist? Tja… För det första var han tysk. I denna vår gemensamma barndom var det ingen som höjde på ögonbrynen åt en nonsensfras som »de tyskfascistiska ockupanterna«. Den italienska fascismen nämndes aldrig med ett ord i skolan. För det andra var han en plågoande, en sadist. För det tredje har han en snygg uniform. Och för det fjärde är det en person som omöjligen kan leva här, bland oss. Bland sovjetiska barn och vuxna. Som inte har rätt att leva bland andra människor över huvud taget. Och som inte kan leva här av det enkla skälet att i det här landet låter man inte en fascist leva.

En bra fascist är en död fascist.

Med tiden upplöstes alla dessa tankar och försvann… Alla utom en. En fascist är först och främst en sadist, en förkroppsling av brutaliteten. Den absoluta ondskan.

Vid någon tidpunkt föll ordet ut ur den rena politikens sfär och hamnade i den sovjetiska moralens grumliga pöl. Där har det sedermera förblivit.

En gång när jag var femton skulle jag sitta barnvakt en hel dag för en grabb som var betydligt yngre än jag. Det var ett oregerligt, bortskämt och gapigt barn. Mig tyckte han inte han behövde bry sig om, och rätt vad det var bestämde han sig för att gå hemifrån. Jag förbjöd honom, det var ju jag som hade ansvar för honom. Han skrek och sparkades, jag höll fast honom i armarna. Som svar började han tjuta: »Din fascist! Din fascist! Dom borde slå ihjäl dig!« Men inte lät jag honom gå ut för den skull.

Det var första gången i mitt liv jag blev kallad för fascist. Och det gjorde mig rädd. För samtidigt som det gjorde mig upprörd och arg kände jag ett underligt slags glädje, en upphetsning och … befrielse. Under ett par minuter var jag en fascist på riktigt, om så också bara för den här illbattingen. Det betydde att jag var stark och mäktig. Jag höjde mig över mig själv. Över alla andra. Över alla moraliska lagar och alla människor. Min makt var den enda lagen. Jag föraktade detta tjutande barn, och helst av allt ville jag slå till honom. I samma stund som han kallade mig för fascist visste jag att jag, en helt vanlig tonåring, kunde göra precis vad jag ville.

Så långt gränserna för min lilla värld tillät.

I själva verket kryllade vår barndom av »fascister«. De fyllde filmer och böcker, tidningar och muséer, våra lekar och till och med våra sadomasochistiska drömmar, i vilka eros och thanatos så ljuvt blandade sig med skolans historielektioner. Ja själva ordet »fascist« hade en så respektingivande klang och lyster: kort, vederstyggligt och vackert.

Intressant nog var det i det här fallet aldrig någon som ifrågasatte att ordet också skulle ha en feminin form. En »fascistka« kunde vara en sträng lärarinna, en hysterisk kvinnlig rektor, en illa sedd kvinnlig släkting eller vilken argbigga på gatan som helst.

Men framför allt måste en fascist äga Makt och en Uniform. En fascist känner man igen på långt håll. Och så måste han ha ett vapen – om så bara i form av sin ålder, sin röst eller en pekpinne i ett krampaktigt grepp.

Det var de vuxna som lärde oss vad fascism var. Trots att de själv glömt bort det. Och som en besvärjelse upprepade de att den aldrig skulle komma tillbaka.

Nej, aldrig, aldrig, aldrig någonsin, sov nu.

* * *

Ja, en »fascist« i mitt land är något helt annat än en »fascist« i Väst.

Ärligt talat vet jag inte ens hur man ska översätta detta ord till andra språk. Kanske borde man behålla det kyrilliska alfabetet också i översättning: en »фашист«. För vår kyrilliska фашизм är något helt annat än den latinska fascismen, med dess nostalgiska minnen av svartskjortor och romerska hälsningar. Vår kyrilliska фашизм är tjugohundratal, den är de glättiga paraduppslagen i de statskontrollerade tidningarna, den är de välsydda kostymerna på statstjänstemännen, den är skräcken som sprider sig över internet, den är den dagliga dosen massproducerad lögn och gummikulorna som köpts upp i EU för de oliktänkande. Men väster och norr om Belarus är det nästan ingen som kan läsa kyrilliska. Där är man övertygad om att »fascismen« (med latinska bokstäver) är otänkbar i dagens Europa. Och kyrilliskan borta i öst är inget man ska tro på. Där är allt uppochner och bakochfram: titta bara på deras bokstäver, dessa parodier på det latinska alfabetets eleganta bokstäver!

Alltid samma hot som utgår från kyrilliskan. Alltid är det nåt som är fel där borta hos dem. För de är ju inte Europa.

Nej, Europa har vi aldrig varit.

Och nu är vi det inte igen.

* * *

Naturligtvis hör ordet »fascist« hemma i propagandisternas arsenal. Det finns alltid till hands. Det är som en gatsten som ligger på marken och bara väntar på att bli upplockad och kastad. Kasta det mot fascisterna – alltid träffar det någon. Ja, du har träffat på förhand – i samma stund som du tänkte ut en fiende åt dig.

Den antifascistiska propagandan är också propaganda. Men när obeväpnade människor, som ställs mot till tänderna beväpnade människor, tar detta ord i sina händer – då är det någonting mer. För orden är ju vårt enda vapen. Då är det en anklagelse. De beväpnades terror mot de obeväpnade – är inte det fascism? Hur många offer krävs det för att ordet ska upphöra att vara ett tomt lexem. Hur mycket mer smärta och skräck krävs det för att ordet »fascism« ska få sin verkliga innebörd, sin rätta vikt och form?

När fascisterna sitter vid makten är det din plikt att tala om det för dem. Men först måste du tala om det för dig själv. Vid en viss punkt bleknar alla färgskalor ihop tills det bara finns två färger kvar. Att inte förmå skilja dem åt är en livsfarlig sjukdom. Bara två – skräck och hopp. Fascisternas svarta färg och vår vita. De svartvita filmerna om hur det förflutnas fascister torterar och mördar, ockupanternas svartvita fotografier från krigsåren – allt detta har nu, år 2020, plötsligt blivit verkligt på nytt. Hur skakande är det inte för belarusierna att ställa bilderna från 1942 och 2020 bredvid varandra. Jo, det gick visst att hamna i 1942 trots att man lever 2020. Det är ingen skillnad, samtidens polykromi lurar ingen.

Och hur lika varandra är de inte – de som torterade då och de som torterar nu. De är nästan som tvillingar. Och hur nära står vi inte varandra – de som blev torterade då och de som torteras nu. Det är som om vi plötsligt mött varandra på en och samma historiska bro. Förmodligen är så man känner igen sina anfäder: att man mött dem en gång på en sådan bro, och inte vänt bort blicken.

Revolutionen är en utmaning mot fascismen, revolutionen är en tid för enkelhet. Tyvärr, skulle jag vilja säga, eftersom konsten aldrig kan vara enkel. Men konsten står inför en rad olika frestelser, och en av dem är att vilja bli tillgänglig. Den tillgängliga konsten har alltid tyckt om ordet »fascism«. Konsten leker med det som om det var en boll. Fascismen erbjuder så enkla och lättfattliga gestalter att den befriar konstnären från plikten att vara komplicerad. Och litteraturen tycker också om detta ord. Skriver man »fascism« behöver man inte förklara sig vidare. Våldet och makten är de mest slutgiltiga, universella, tillgängliga gestalterna av alla.

När de säger till oss att det är vi som är fascisterna är det ett grepp hämtat från den gamla sovjetiska propagandan. Ett grepp som blivit till ett påhittat minne för tusentals människor.

När vi säger till dem att det är de som är fascisterna är det en dom som avkunnats av miljontals människor.

Om konsten säger: det här är fascism, då är det en larmsignal. Ett tecken på att jag som konstnär är på väg att bli alltför enkel, för att allt är alldeles för skrämmande och komplicerat.

När makten kallar någon för fascister betyder det att det är en fascistisk makt.

Rätten att avgöra vad som är fascism och inte får aldrig tillkomma makten.

Så enkelt är det.

* * *

Under mina fyrtiofem år (är det inte mer!) har jag hunnit leva under olika regimer. Jag föddes och växte upp under totalitarismen. Sedan kom perestrojkan. Jag såg förvirringen hos de vuxna som aldrig levt i en annan epok. Sedan följde självständigheten och den nygamla maktens försagda och fåtaliga försök att snegla mot ett demokratiskt statsskick. Någon verklig frihet var det inte tal om… Detta var i början av nittiotalet, och det hade varit löjligt att förvänta sig att det döende sovjetsystemet skulle ge oss verklig frihet – men det var åtminstone ett försök, vi hade åtminstone hopp. Så kom diktaturen. Och jag flyttade till Hamburg. De sex år jag bodde där är de enda åren av mitt liv jag tillbringat under demokrati. Sedan återvände jag till Minsk. Och nu lever vi under fascismen, du och jag.

Grattis.

Till oss båda.

Och vi kommer att dö. Sådana som vi överlever inte under fascismen. De går under.

Men är detta i själva verket fascism?

* * *

Poesins konst kräver ord, som Brodsky skriver. Men vad då poesin. Sanningen är ju den att vi alltid behöver ord. Ordens mänskliga förbannelse vilar över oss. Vi kan inte lugnt gå in i döden, närma oss döden, om vi inte vet vad vi ska kalla vårt liv. Vi ställer oss alltid samma frågor: Vem är vi? Var är vi? Vart är vi på väg? Hur blev det som det blev? Vi anar att det inte finns några svar. Men istället för svar har vi ord. Har vi benämningar, och vi söker efter dem. Det är någonting som inte ens fascismen kan förbjuda.

Diskussionen om var Belarus befinner sig år 2020 började redan före presidentvalet den nionde augusti. Vad är det för ett system, vad ska man kalla det, hur ska man klassificera det? Svaret beror förstås på många faktorer, och en av dem är var den som klassificerar själv befinner sig. Analytiker i utlandet yvs över sin objektivitet. Nej, det här är inte fascism, säger de. Det är för många formella kännetecken som saknas. Underligt nog tror jag de skulle ändra åsikt om de hade bott här om så bara en vecka eller två.

Det är en militärdiktatur, säger somliga, en polisstat av rent latinamerikanskt snitt som råkat poppa upp i Östeuropa. Nejdå, det är ett helt vanligt auktoritärt styre som genomgår sin dödskamp, säger andra. Det är en hybridregim, hävdar åter andra. Men jag har min egen definition. Det här är 1937, bara med internet. På den tiden, 1937, hade man telegram istället. Dem höll staten ett noggrant öga på, och för ett telegram med suspekt innehåll kunde man bli skjuten eller satt i läger. Idag har så gott som alla en Telegram-app på mobilen – och prenumererar man på »fel« kanaler kan man bli åtalad. Nu som då: skräcken och brutaliteten, de »svarta majorna« utanför bostadshusen, rädslan hos människorna som lyssnar efter ljud av steg i trappen och som inte vet om de kommer hem igen när de går ut på stan… Människor försvinner mitt på blanka dan – och blir återfunna. Blir de återfunna i ett fängelse gläder man sig: då lever han… hon lever alltså… gudskelov!

En gång, i mitt förra liv, sade en tysk vän till mig: ni i Belarus har en postmodern diktatur. För att förstå faran med den måste man för det första förstå vad postmodernism är. För det andra måste man ha ett välutvecklat sinne för humor och en omänsklig ironi. För det tredje får man inte leva efter den traditionella logikens lagar.

Och nu plöjer vi en massa smarta böcker för att hitta en definition som passar det som pågår här idag. Vi söker paralleller: de som är lite äldre eller historieintresserade drar upp Tonton Macoute, Pinochet, Salazar, Paraguay och allt möjligt annat. Frikostigt delar vi med oss av fascismdefinitioner vi hittar på internet – fascism à la Nolte eller Arendt, fascism à la Payne eller Griffin… Det stämmer inte på alla punkter. Vi munhuggs. Statsvetarna rynkar pannnan. De tycker inte om dilettanter. Nej, det kan inte vara sant. Hur skulle någonting kunna vara fascism år 2020?

Men vi läser – och känner igen vår verklighet. Den verklighet som börjar precis utanför fönstret, nej, precis utanför huvudets kranium.

Jo, det är fascism. Särskilt när man läser om den inifrån fascismen. En människa med en bok inuti ett genomskinligt klot hon inte kan bryta sig ut ur.

***

Vad fascism är visste vi i första hand från böcker och filmer. Masskulturen har uppslukat och smält fascismen för så länge sedan att vi trodde att vi visste allt om den. Det enda som gjorde oss överraskade var att man alls kunde leva under den. Att man, hur hemskt det än låter, kunde förbli en mänsklig varelse med sina vanliga behov, drömmar, önskningar, känslor. Existera i tiden och rummet. Är det verkligen någonting man kan unna sig under fascismen? Huvudpersonen i Nabokovs berättelse »Moln, sjö, torn« erkänner att han »inte längre orkar vara människa«. Han lever under fascismen, den tyska nazismen på 30-talet – men i Nabokovs berättelse nämns inte den totala politiska kontrollen med ett ord, eller den hemliga polisen, eller polisrazziorna… Fascismen röjer sig i vardagen, fascismen är de vanliga människorna som omger huvudpersonen, och det är det mest skrämmande av allt.

Vi läste denna text som en varning. Och så visade det sig att vi levde inuti den. Plötsligt förstod vi att det både går att äta sushi och dricka vin inuti fascismen, eller att ha sex, fostra barn, arbeta så smått, kvällsläsa och ta promenader. Allt är tillåtet. Allt är förbjudet. Det finns ingen lag, det finns bara fysiska behov, hat, uppror, hopp – och det som Czesław Miłosz kallade för »det glödande klotet av skräck«. När han tänkte tillbaka på sin ungdom i det ockuperade Warszawa skrev han att han arbetade mycket på den tiden, skrev dikter, var förälskad, ja till och med dansade ibland, höll sig gömd, hjälpte andra, gladde sig åt mat, drack vodka… Men varje ögonblick, skriver Miłosz, såg han och kände han detta »glödande klot« inom sig. Det fanns ingenting som förmådde jaga bort det, ingenting som förmådde släcka lågan.

Vi upplever detsamma. Fortfarande står några gränser öppna. Det går fortfarande att packa ner klotet och ta det med sig utomlands.

Om att skräcken är som en sten, som traderas från generation till generation, har den belarusiska poeten Julia Tsimafejeva skrivit i sin dikt »Skräckens sten«. Här är denna vår belarusiska skräck ett sällsamt smycke som man bär runt halsen, en släktklenod att vara rädd om. Belarus har inte upptäckt fascismen. Belarus har kommit ihåg den igen. Landet har aldrig blivit kvitt den. Varför? Förmodligen av skräck. Skräcken att sluta vara den man är.

* * *

Belarus är det första landet i Europa som fascismen återvänt till. Det är vår smala lycka – för nu finns vi i den europeiska historien. Hur kommer det sig?

För tidigare fanns vi inte där. Vi hade ingen lust. Det går väl över, tänkte vi.

»Människor, var på er vakt!« skrev den tjeckiska journalisten Julius Fučík kort före sin död i boken Ett reportage med snaran runt halsen. Fučík blev gripen och mördad av fascisterna 1942. När jag bodde i Västeuropa upptäckte jag till min förvåning hur få som vet vem han är. Nästan ingen.

Ibland kan jag få för mig att de enda som minns honom är de sovjetiska barnen – de som på sin tid lekte »fascister och ryssar« på samma sätt som vår tids belarusiska barn leker »människor och OMON«. Eller rättare sagt de sovjetiska barn som gjorde sina läxor ordentligt. Fučík var en av dem vars namn den sovjetiska propagandan utnyttjade till max. Och eftersom det inte var någon som trodde på propagandan var det inte heller någon som tog denne gåtfulle Fučík på allvar. Okej, Fučík sade ditten och Fučík sade datten. Okej, med snaran om halsen. Å om man bara slapp alla dessa fučíkar! Vad ska man med denna meningslösa historia till… Det är bara en enda röra alltihop!

»Det är inte vi som är fascister. Det är ni som är fascister.« Jag kan riktigt höra rösten hos förhörsledaren som säger detta till Fučík – lugn, självsäker, trött, lite sårad.

Julius Fučík blev hängd i ett fängelse i Berlin. I enlighet med lagen. Dömd i en domstol. Som hade följt alla lagstadgade procedurer. Hans skuld var bevisad. Staten hade inte begått något fel. För staten, den var ju bara tvungen att försvara sig. Han var dess fiende och fick vad som honom tillkom.

Det sägs att han till och med hade en advokat.

(Skriven i oktober 2020)