Kultur har visserligen i alla tider definierats på olika sätt, men oavsett – kultur är inte något som utvecklas av sig själv: den behöver vissa sociala förutsättningar. Vårt kulturella arv är ovärderligt. Kultur och konst påverkar människors inre värld, får dem att växa och ger mening åt livet. Kultur är jordens och tidens själ, en outsinlig kraft med förmågan att bibringa världen skönhet, men också att avtäcka dolda sanningar. För förtryckta människor kan konsten vara det som håller drömmen om frihet vid liv, som visar vägen ut, genom att själv vara en frihetens zon.

Kulturen och konsten kan sägas bilda samhällets sanna historia. Det finns knappast något samhälle med individuell frihet som inte samtidigt värnar om sin kultur och konst. Ett samhälle som vänder sig bort från konsten förytligas, drabbas av social närsynthet och förlorar kontakten med levandets källor och därmed också med frihetens grundval. Därför finns också ett starkt samband mellan ett samhälles relation till konstnärliga yttringar och demokrati.

Litteratur och konst är motgifter mot ondska och fanatism. Den odlar individens frihet men bidrar just härigenom till till det gemensammas spektrum och samklang, till förståelse över kulturella gränser.

Kulturen är, sammantagen, ett slags blandskog. I denna skog hävdar sig varje kultur, å ena sidan, gentemot sin omgivning; å den andra byggs den upp av och bidrar till andra kulturer. Det är detta jag menar med interkulturell enhet.

När en människa lär känna en främmande kultur förändras hennes uppfattning om sin egen identitet. Därför är det så viktigt i vår tid att kulturer har kontakt, interagerar med och berikar varandra.

Men det är naturligtvis också av största vikt att den enskilda kulturen vårdar och söker sitt eget rotsystem. Detta sker allra bäst genom litteraturen och konsten.

Kurdisk litteratur är nära relaterad till det kurdiska folkets historia. Det är också en litteratur som framförallt varit muntlig och traderad, snarare än nedskriven. Detta beror förstås i hög grad på att kurdiskan varit ett förbjudet språk i det antidemokratiska Turkiet. I detta samhälle förvägras kurderna officiellt tillträde till sin egen kultur. Därför har kulturen tvingats vara inofficiell. Det har å andra sidan inneburit att kurdisk muntliga litteratur – och social kultur – är mycket rik.

Det är en lycklig paradox och en historiens ironi att det turkiska förtrycket på sätt och vis gynnat utvecklingen av det kurdiska språket. Kurder som tvingats fly sitt land, och särskilt de som hamnade i Sverige, har etablerat en stabil grund för sin språkliga identitet. I den svenska demokratins hägn kan man till och med tala om en kurdisk ”Sverigeskola”.

Under osmansk period var kurdiska tillåtet och användes i skrift och undervisning, härvidlag spelade religiösa skolor stor roll. Men efter första världskriget stängdes alla kurdiska skolor. Turkiet skulle vara ”en nation [med] ett språk och en flagga.” Kurdiska klassiker, skrivna med arabiskt alfabet, förbjöds. Man fick inte skriva, inte ens läsa kurdiska. Inga nya litterära verk tillkom denna period. Naturligtvis stagnerade härigenom det kurdiska språket.

Den kurdiska romanen och skriftliga berättelsen är tämligen unga. Kurdernas lidande har blott helt nyligen börjat skrivas. Vem vet hur denna litteratur kommer att ta sig ut. Mot slutet av 1800-talet skedde stora framsteg i den skriftliga litteraturen, och under 1920-talet blomstrade den kurdiska berättarkonsten. Denna utveckling var direkt relaterad till självständighetskampen.

Toran, Bibeln och Koranen – alla tre heliga böcker är exempel på tidig litteratur. I deras många berättelser återfinner vi våra drömmar, vår rädsla, vår kärlek och vårt hopp. Nog har vi fostrats av Homeros epik och Herodotos historia? Är inte våra egna romaner grenar på Don Quijotes träd? Och när vi läste Balzac, Stendhal, Flaubert och Proust, delade vi inte deras romanfigurers världar, deras kärlek, fattigdom och ilska? Var vi inte själva aktörer i den tidens franska samhälle? Lever vi inte fortfarande med Dostojevskijs mäktiga hjältar?

I Tjechovs och Sjolochovs Ryssland var vi långväga resenärer. Genom romaner av Hemingway, Heinrich Böll, Stefan Zweig och Tolstoj lärde vi oss hur krig påverkar människor. Tack vare Lawrence Durrell blev vi inte invigda i Alexandrias mystiska atmosfär och intellektuella turbulens. Márquez, Fuentes och Faulkner gjorde oss förtrogna med landskap vi aldrig sett, med människor vi aldrig mött, med upproret och fantasins kraft. Med Nazım Hikmet lärde vi oss att omfamna universum men också att göra motstånd. Yaşar Kemal visade oss grymheten och smärtan, sommarslottet i det förödda landet.

Bland alla dessa röster bör vi också minnas några ur den kurdiska litteraturen: 16- och 1700-talspoeterna Ehmedê Xanî (1650-1706), Feqiyê Teyran (1590–1640) och Melayê Cizîrî (1570–1640). Den moderna turkiska staten har förhindrat att deras verk når nya generationer kurder. Melayê Cizîrî var mycket inspirerad av sufismen, hans diwan består av mer än två tusen verser. Feqiyê Teyran var den första kurdiska poeten som skrev versifierade romaner. Ehmedê Xanî markerade Kurdistans litteratur och historia på ett grundläggande sätt genom att skriva den episka Mem och Zîn, en epos av tragisk och mystisk kärlek mellan Mem och prinsessan Zîn. Hans verk är känt i hela Kurdistan. Faktum är att bakom kärlekshistorien mellan de två hjältarna är texten full av vädjan för att väcka det kurdiska patriotiska medvetandet och enheten till liv. Ehmedê Xanî anses vara pionjären till den kurdiska nationella rörelsen. I samband med bildandet av den turkiska republiken 1923 förbjöds det kurdiska språket och all kurdisk litteratur. Flera generationer kurder växte upp utan kontakt med den kurdiska litteratur och de var omedvetna om dessa litterära föregångare. De senaste tre, fyra decennier har man kommit åt deras verk, återutgivit och levandegjort dem på nytt. Idag läses deras verk av många kurder världen över.

Vår befrielse nås inte med vapen, utan genom att värna och odla litteraturen och konsten.