J. Ö. Välkommen till den virtuella bokmässan i Göteborg! Vårt samtal handlar om försvaret av det fria ordet. Vi hoppas att världen förr eller senare skall öppnas igen, och att det skall bli möjligt att träffas på riktigt, oftare. Men eftersom den möjligheten ännu inte finns måste jag fråga dig: Hur har du det? Är det möjligt för dig att arbeta i Minsk i dessa dagar?

S. A. Det är svårt att arbeta i Minsk nu, på grund av det som sker på gatorna och som man ser genom fönstren… idag hade vi till exempel folkets egen presidentinstallation – det var en väldig marsch med över 100 000 deltagare, trots regnet… och folk gick där, och man kunde se hur de försökte gömma sig, och hur de blev misshandlade. Natten innan kunde vi inte sova, vi hörde militärfordon köras in i staden. Det var hemskt starka upplevelser, så oväntade, eftersom vi har levt i det lilla Belarus… har diktaturens »stillsamma glädjeämnen« gällt… men plötsligt visade det sig vara … nästan ett krigsläge, och vi befann oss på randen till ett inbördeskrig. Och det är svårt att skriva, för man tänker, ser, försöker förstå, försöker lyssna på människor, och läsa nyhetssajterna. Tack vare bloggarna dyker allting genast upp på internet nu. Och det är väldigt mycket, för nu har vi fått veta helt oväntade saker om vårt folk. Jag brukar säga att jag har blivit förälskad i mitt eget folk. Jag älskar det så mycket mer, för att det har visat sig vara så kreativt och modigt. Det visar sig… vi anade inte det, men det har uppstått ett civilsamhälle, och det är riktigt starkt, och en nation skapas nu inför våra ögon. Vi är en ung nation, ett folk blir till. Detta är förstås väldigt historiska dagar. Sällan har väl människor fått uppleva något sådant, ens i vår hårda och intensiva historia.

J. Ö. Människor i hela världen har beundrat de senaste femtio dagarnas demonstrationer i Minsk. För det har inte bara varit demonstrationer, utan också manifestationer av kärlek och omsorg, ironi och humor – olika offentliga uttryck för något slags absolut inre frihet hos människorna. Hur har detta blivit möjligt?

S. A. Ja, det är en fråga som vi själva ställer oss. Vi förväntade oss inte detta av oss själva. Det var fullständigt oväntat… det där fotografiet som har spridits över hela världen, som ni antagligen har sett i Sverige med… där det står några kortvuxna flickor… i den täta massan av demonstranter, omringade av de där svartklädda cyborgerna, och flickorna vill se vad som händer framför dem, så de kliver upp på en bänk, men först tar de av sig sina joggingskor, och det är naturligtvis fantastiskt. Och under demonstrationerna går det omkring volontärer som frågar: »Är det någon som behöver vatten?« Och samtidigt är det någon som plockar skräp, och vi har inte slagit sönder ett enda fönster. Det är bara en enda ruta som har blivit sönderslagen, men det var en provokation, när ett polisbefäl på egen hand slog sönder ett fönster, det är ett bevisbart faktum. Så det har verkligen varit en vacker revolution – en värdig och rentav moralisk och etisk revolution, skulle jag vilja säga. Vår övertygelse, och min, som medlem av Koordinationsrådet, är att vi inte skall utgjuta något blod. Det vill vi inte, och vi gick samman för att organisera endräkt i samhället, för att bidra till enigheten i samhället. För att vi måste skydda samhället från inbördeskrig. Detta var våra uppdrag. Men förutom dessa rent politiska uppdrag löste vi väldigt många mänskliga, psykologiska och moraliska problem… det lyckades, kanske för att vi länge hade velat leva på ett nytt och annorlunda vis. Och var och en repeterade redan någonstans i sin själ, i sitt inre, denna tanke… i samtal med likasinnade. Och människor kastade sig bokstavligen ut i friheten, de rusade ut på gatorna och visade sig på det stora hela ha en mycket hög moral.

J. Ö. Vilken roll har litteraturen, konsten och musiken spelat i denna process? Dina böcker, naturligtvis… men också andra författare och genrer.

S. A. Vet du, när jag fick Nobelpriset, då var en av de önskningar och idéer jag hade att skapa en klubb, dit vi skulle bjuda in intressanta människor från hela världen, och framför allt författare, kanske för att det var vad som stod mig närmast, men kanske också för att vi är ett sådant logocentriskt land, och för att ordet är det allra viktigaste hos oss…

J. Ö. Är det Svetlana Aleksijevitjs intellektuella klubb?

S. A. Ja, men vet du… det var en sådan glädje att ute på gatorna se många människor vars ansikten jag kände igen från just vår klubb. Och jag minns de där stora salarna – jag tror det var uppåt 800 personer som kom när den världsberömda ryske filmregissören Aleksandr Sokurov besökte klubben. Andra gånger var det ryska författare. Ljudmila Ulitskaja och Vladimir Sorokin, och poeten Olga Sedakova, som arbetar på ett häpnadsväckande sätt med den mänskliga själen…vi inbjöd alltså människor som skulle kunna dra oss ut ur det som vi fruktade – det provinsiella, framförallt – och låta oss få möta nya budskap och idéer. Och det är vad jag anser vara litteraturens uppgift. På samma vis framträdde också nya belarusiska författare hos oss. Till exempel Alherd Bacharevitj och Viktor Martinovitj. Det är människor som verkligen har kommit med nyskapande budskap nu – med sina ord har de både lyckats förklara sig själva och vad som händer med oss. Så jag tror att det där arbetet… med att skapa ett nytt samhälle i det gamla, eller en ny människa i det gamla samhället, är något som har pågått överallt hos oss. Som jag nu förstår, är det som vi idag ser på våra gator resultatet av ett arbete som väldigt många av oss har deltagit i. Det är resultatet av ett arbete som utförts såväl av skollärare i avlägsna små byar som av våra begåvade regissörer, och av våra författare – vi drömde alltså om framtiden, skulle jag vilja säga, och här hos oss hjälper litteraturen naturligtvis alltid till med det.

J. Ö. Att det nu skapas en ny nation – vad innebär det? Vad kan det leda till?

S. A. Här finns mycket som redan blivit gjort, men det finns ännu mer som inte blivit gjort, och fullt av faror. För vi har visat oss vara redo att förändras och vara nya människor ute på våra gator, men vi har ännu inte blivit medvetna om oss själva tillsammans. Och jag tror att det arbete som pågår inne på varenda gård är särskilt viktigt idag. Folk samlas om kvällarna, när de kommit hem från jobbet – de blir inte sittande hemma, de går ut, och de sjunger sånger och samtalar, de pratar om att de skall gå ut på någon demonstration. Om någon inte går ut och demonstrerar så försöker den människan ändå förstå någonting, så våra gårdar utgör alltså idag den plattform som vårt nuvarande Belarus skulle kunnat bli, om vi inte hade känt motståndet från de gamla krafterna i samhället. För det belarusiska samhället… man måste erkänna att det finns två Belarus: det finns Lukasjenkas Belarus och det finns ett nytt Belarus – det som vi idag har sett ute på gatorna. Men de där människorna, inne på de där gårdarna, på de där bänkarna, de samtalar med varandra, och de vill förstå varandra. Vem du än talar med så kommer den människan att säga: »Jag vill inte se blod, jag vill inte skjuta.« Och om det är en äldre människa, så säger hon: »Jag vill inte att min son skall skjuta.« eller »Jag vill inte att min son skall dö.«. Så människor har sökt denna nya form av medvetande, skapande och självmedvetande, eftersom det viktigaste problemet som vi belarusier har haft, är problemet med att identifiera oss själva. Vi har inte kunnat förstå vilka vi är: Är vi misslyckade ryssar, eller är det så som Lukasjenka har sagt, att »de allra bästa ryssarna är belarusierna«. Eller är vi belarusier? Och vad är belarusier för något? Men nu tror jag ändå att vi har skapat en global trend, och att människor har sett vad belarusier är för något – de är inte ryssar, de är annorlunda. Jag säger inte att ryssar är dåliga, så som man anklagar mig för att göra när man kallar mig russofob. Jag tycker visserligen inte om Sergej Sjojgus Ryssland, men jag älskar den stora ryska litteraturen och vår tids tänkande ryska människor. Men nu har detta arbete inletts hos oss. Och under demonstrationerna är det inte bara så att människor ropar ut politiska slagord, de pratar också mycket med varandra, och de tänker också mycket på hur man trots allt skulle kunna… Ja, vad har varit det viktigaste för oss? Jag minns till exempel hur Mariya Kalesnikаva, medlem av Koordinationskommittén – jag skulle till och med vilja säga dess ledare – hur hon… jag minns hennes ansikte när en väldig grupp av demonstranter, ungefär 300 000 människor, hade tagit sig ända fram till Lukasjenkas residens, och var en hårsmån ifrån att ge sig på insatsstyrkan, och pansarskyttefordonen som stod där, och vattenkanonerna, och hon skrek i förtvivlan – jag minns hennes ansikte, som om det vore idag – hon bara skrek: » Gör det inte, gör det inte! Vi skall inte segra med våld, vi måste segra med förnuft, med värdighet!» Jag minns just de där orden, och det har verkligen blivit vår revolutions stående motto.

J. Ö. Just kvinnorna i Belarus…Den skarpsinnige ryske poeten Lev Rubinstein skrev, som svar på din uppmaning till den ryska intelligentian, att »friheten har ett kvinnligt ansikte« i dagens Belarus. Vad drar du för slutsatser med anledning av den starka kvinnliga närvaron i rörelsen mot de förfalskade valresultaten i Belarus?

S. A. Vet du, vi har ju, förutom de gemensamma demonstrationerna, också speciella kvinnodemonstrationer. Och kvinnodemonstrationerna är väldigt många. Jag minns kvinnornas första demonstrationer, då det inte gjordes lika brutala gripanden som nu, när man inte längre förvånas över att se kvinnor släpas över asfalten. Men nyligen spreds en händelse över hela internet… det var en kvinna som reste sig upp och sa till en soldat från specialstyrkorna: »Varför släpar du bort mig? Låt mig ta din hand, så följer jag med dig till fångbilen.« Den bilden: den långa, unga vackra kvinnan, och så den där cyborgen med sitt avskärmade ansikte, som ledde henne till fångbilen. För mig som författare är det en bild av värdigheten hos en kvinna som själv vet vad hon idag måste göra, vilken utväg det finns ur den uppkomna situationen – en värdig utväg. Nu hoppas jag att ni män inte blir sårade, men jag tycker att det verkar som om kvinnorna är starkare än männen i vårt belarusiska samhälle. Jag vet inte hur det är i resten av världen, andra länder känner jag inte så bra till…

J. Ö. Det finns fler exempel på det…

S. A. Ja, men kvinnorna hos oss… idag, till exempel, när de där svartklädda cyborgerna brutalt släpade med sig en ung man mot fångbilen, då var det en grupp på kanske fem kvinnor som rusade fram och skrek och slet, och faktiskt lyckades frita grabben, och jaga bort de där svartskjortorna. Och det var inga unga kvinnor. Den kvinna som höll soldaten i handen och ledde honom till fångbilen var ung, men de här kvinnorna var långt över femtio, de var alla i sextioårsåldern, och de gick tillsammans… Man kan inte säga att vi bara har en ung revolution. Du kan möta en mormor eller gammelmormor – kvinnor i väldigt olika åldrar. Och jag tänker att kanske just på grund av vårt samhälles patriarkala strukturer, så har det, hur konstigt det än kan låta, varit kvinnorna som styrt i hemmen. Men på politiska foton, där man visar upp ett parti eller parlament, där brukar det vara hundra eller hundratjugo män och kanske ett dussin kvinnor, inte fler. Och dessutom brukar männen här i landet, alltså de som idag sitter i vårt parlament, säga att kvinnorna är med för att göra det vackert – att kvinnorna bara är med för sin skönhets skull, det är så de tänker. Lukasjenka meddelade inför valet att han inte kunde föreställa sig en kvinna som president. För hur skulle det se ut: »Om hon inte har gjort lumpen, kan hon väl inte bli president!?« Det var en fullständigt medeltida logik, långt ifrån dagens verklighet. Och redan då, medan han ännu talade med folket, och inte ansåg att det bara var narkomaner, mördare och alkoholister som gick ut på gatorna, utan att det faktiskt var folket som gick ut för att möta honom och prata med honom, kunde han – i all uppriktighet – ändå inte tänka sig att en kvinna skulle kunna bli nationens ledare idag. Och bokstavligen två veckor senare fick vi se att när männen sattes i fängelse: Tsichanouski, Tsepkalo… och när man fängslat Babaryka, en av presidentkandidaterna, då var det Mariya Kalesnikаva, hans stabschef, och andra kvinnor som gick samman, och samlade fler människor än vad någon president, eller någon man, någonsin lyckats göra. Inte vad jag har sett… Lukasjenka kunde aldrig samla så stora åhörarskaror. Jag minns en gång då dessa kvinnor kom resande till staden Homiel, och en reporter, som uppenbarligen själv var hänförd, filmade hur hela staden bar fram blommor för att möta dem… Man kom till dem med blommor. Och övertygade om sin styrka försökte våra kvinnor redan under den första tiden att prata med cyborgerna, med de där människorna som gömde sig bakom rånarluvorna, de gick till och med fram till dem under demonstrationerna för att ge dem blommor, och försökte ta dem i handen, men de stod bara där som fån, vad jag kan minnas var det bara en ung man i rånarluva som tog emot blommor, men annars stod de bara där, och tog inte alls emot denna present, denna kvinnliga offergåva… Det hände aldrig. Men kvinnorna… ju längre revolutionen har pågått, för detta är revolutionens tid – idag är det ju den femtionde dagen av protester – desto flera och starkare har kvinnorna blivit. Att de blivit starkare kan man se på deras sätt att röra sig, i deras ansikten, av deras samtal, och i intervjuer. Allt detta har skett inför våra ögon, vi har bevittnat det.

J. Ö. För att vara i stånd att skapa ett fritt samhällsliv, måste människor vara redo för frihet, och vilja ha just frihet, och inte bara korv och Mercedesbilar. Och för att vara i stånd att behärska denna frihet och kontrollera makten, måste de vara bildade. De måste förmodligen vara i stånd att ta farväl av »den röda människan«, som du beskriver i romanen Tiden second hand. Men är medborgarna i Belarus idag redo att säga farväl till »den röda människan«?

S. A. Jag kan säga att idag finns det inte ett Belarus, det finns två. Ett Belarus fruktar förändringar och vill stanna kvar i den gamla tiden, och det andra Belarus vill inte längre leva så, utan strävar framåt. En av de allra största förlusterna i vår tid är att väldigt många av de bästa människorna i vårt land ger sig iväg nu. IT-specialister och företagare, duktiga människor, som känner sig hjälplösa, ger sig av. Särskilt sedan Lukasjenka fick stöd från Putin… Trots att Putin antagligen spelar ett slags dubbelspel, och troligen även Lukasjenka… men när folk fick veta att Putin, förutom alla pengar som han bistått med, också lovat att hjälpa till med reservister, som nu står redo, var detta naturligtvis en stor besvikelse för väldigt många. Men ändå håller jag inte med dem som anser att vår revolution sakta håller på att tystna, att den vind som fyller seglen sakta avtar… Jag tycker inte att det verkar vara så. Jag tror att revolutionen idag behöver nya idéer och nya sätt att göra motstånd. Låt oss bara slippa blodsutgjutelse – det är vår viktigaste princip. Men uppenbarligen behöver vi fortfarande träffas mycket, för att prata om detta, efter varje protestmarsch vi gör och efter varje demonstration. Och jag kan lova er att även om det utifrån kanske kan te sig som om folk bara går och demonstrerar och sen går hem, för att återigen bege sig ut och skiljas åt, eller låta sig kastas in i fångbussarna, så är det inte alls på det viset. Jag har redan sagt att folk samtalar, tänker, att det idag pågår en ytterst intensiv tankeprocess inom den upplysta delen av samhället – vi tänker på nya former av motstånd, på hur de borde se ut. Detta kräver ju ett gemensamt, kollektivt tänkande, eftersom det är något alldeles nytt. Det är inte bara att gå upp på barrikaderna och höja fanan. En intellektuell revolution är en revolution på en helt ny nivå och med andra former av motstånd, som vi fortfarande måste fundera mycket över, och diskutera, och prata om, och inte bara ge oss ut på gatorna. Vi måste tänka mycket nu…

J. Ö. En författare, och särskilt en prosaist, är en människa som har förmåga att betrakta gemensamma angelägenheter genom det personliga ödet, och att betrakta det personliga ödet genom samhällets prisma. Författaren är både trollkarl och historiker. Men genom dina långa och komplicerade dialoger med dina samtalspartners får du liksom hjältarna i dina böcker att själva bli författare – inte till dina romaner, men till sina egna historier och öden. Har jag förstått det rätt? Den dialogprocess som du med sådant mästerskap behärskar, den ligger väl inte så långt ifrån det som sker inne på gårdarna i dagens Minsk? Det som uppstår där är väl i själva verket äkta dialoger?

S. A. Ja, jag anstränger mig just att höra dem, och skriva ner dem. För mina romaner, det är romaner av röster, själva gatans röster. Och idag är just de där rösterna särskilt intressanta hos oss, när människorna håller ett revolutionärt tempo, i sitt tänkande och sin förståelse av vissa saker… Naturligtvis bemödar jag mig, som alltid, om att lyssna på människor, och att lyssna på hur detta arbete försiggår i deras inre. För idag, det kan jag lova dig, börjar vilken människa som helst att prata, om du sätter dig i en taxi, eller vid ett kafébord. Och om vi promenerade längs gatan, och de till exempel kände igen mig där, då skulle folk genast börja prata, och de skulle börja fråga – men inte bara om hur man bör leva, så som de brukade fråga Lev Tolstoj, utan de skulle börja prata om det de hade på hjärtat – det är det intressanta. De har många tankar, och egna funderingar, och det spelar ingen roll vem du är…en författare har till och med noterat att idag har man börjat gräla mindre ombord på bussar och trådbussar, där det tidigare brukade råda en hatisk stämning. Så är det inte alls längre. Nu har det liksom blivit mera kärlek mellan människor, och man har mer intresse för varandra. Och om någon till exempel kliver ombord på tunnelbanan och sätter sig intill någon som håller på med sin Iphone, så frågar han: »Vad står det? Har det hänt något?« Och de inleder genast ett samtal, för båda vet vad det handlar om. Idag tänker alla på en och samma sak. Alla tänker de på hurdant Belarus skall bli, på hur det skall bli friare, och vem som kan göra det, och hur man kan göra det.

J. Ö. Svetlana, du skriver om det förgångna och om nutiden, i ljuset av människors minnen. Det individuella och kollektiva minnet bildar också den struktur, eller den väv av vilken det som sker här och nu med oss alla skapas. Men nuets övergående ögonblick inverkar också på vårt sätt att betrakta det förflutna, på »hur det egentligen var«. Så kommer de protester som nu pågår i Minsk också att inverka på våra minnen av det som skedde i Sovjetunionen under 1980- och 90-talet. Var människorna i själva verket mer redo för friheten än vad vi, ni eller de själva trodde? Kommer det alltså att bli en andra del av Tiden second hand?

S. A. Vet du, när det gäller en andra del, så funderar jag… Men jag vill säga att människorna idag är mer redo för friheten än vad vi var. Visst, under 1990-talet gick vi omkring på torgen och ropade »Frihet!«, »Frihet!«. Men, som jag har förstått, så visste vi inte vad frihet var. Vi hade en sådan boklig föreställning om det. Sådana mytiska föreställningar, för det fortsatta livet visade att vi verkligen inte visste det, för då började den där uppdelningen av det väldiga landet, den började… och, kort sagt, människorna, som trodde att friheten väntade bakom hörnet, att den skulle komma nästa dag… de fick se att det inte var så… bakom hörnet fanns ett mycket svårt liv, där låg fabrikerna i spillror, och man hade ingen mat att ge åt sina barn. En professor sa till mig: »För mina barn kunde jag förklara det, de var ändå stora pojkar, som hade fyllt fjorton år. Men för vår lilla hund kunde jag inte förklara, och jag skämdes för att möta hans blick.« Du förstår, det var en annan sorts prövningar. Jag minns de där basarerna vid tunnelbanestationerna i Moskva, där maten, den så kallade maten, låg utbredd på tidningar. Och folk var glada att få köpa den. »Jag säljer ett kilo mat!«, kunde det heta. Vad det var som människan sålde var oklart. Det var mat, helt enkelt, och billigt. Och folk kom genast springande dit – en sådan hemsk tid var det. Och vi fick se att frihet är en lång, stor väg. Det har vi verkligen förstått idag. Det ser jag i ansiktena på dem som deltar i dagens demonstrationer, och jag kan säga att dessa människor vet mer om frihet. De har haft möjligheter att resa ut i världen, de har tillgång till andra massmedier, till en helt annan teknik, och de har tänkt mer på friheten, de har pratat om den med sina jämnåriga, som bor i olika länder. Dessa människor vet alltså mer om friheten, de har redan kunskap – medan vi, på den tiden, bara hade en dröm.

J. Ö. I moraliskt hänseende tror jag att vi, och ni också, tycker att ni redan har segrat. Ja, att det är en stor triumf för oppositionen i Belarus. Men hur kommer historien att utveckla sig under de närmaste dagarna, veckorna och månaderna?

S. A. Ja, dagens generation kan i vilket fall skriva in i minnesarkivet att visst, det fanns en tid då de segrade. Hur då? Jo, idag har vi en nation, idag har vi ett folk, det har vi. Men ännu har vi ingen frihet. Så friheten måste vi fortfarande erövra, vi måste fortfarande försöka uppnå den, vi måste fortfarande tänka ut den, och förstå den, så vi har fortfarande ett stort arbete framför oss. Att försöka säga hur det kommer att gå vill jag naturligtvis inte – och jag tror inte att det idag finns en enda statsvetare som skulle våga sig på att göra det – för i detta geopolitiska spel runt Belarus har det trätt in många olika krafter, och särskilt finns det mycket stora ryska intressen här, och vi är ändå ett litet land, som till sextio procent är bundet till Ryssland. Så utan Ryssland kommer vi inte att klara det, det vore omöjligt. Att det är så idag, det förstår vi alla, också vi i Koordinationsrådet. Men vi förstår också att Ryssland idag inte är ett land, utan att också Ryssland är två länder – att det ena Ryssland vill ha förändringar, men att det också finns det gamla Ryssland. Så vi har alltså ett Belarus som vill ha förändringar, och Ryssland har ett Ryssland som vill ha förändringar. Så medan detta geopolitiska spel pågår kan vi bara hoppas att det Ryssland som vill ha förändringar blir större, och att det Belarus som vill ha förändringar också blir större. Jag tror att en seger bara är en fråga om tid, men när det gäller själva idén… där har vi redan kommit halvvägs. Och jag vill säga, att även om vi har väldigt många människor som har lidit, som har blivit invalider, och som har… här har ju både förekommit chockgranater och skottskador, och väldigt många har drabbats, speciellt i början, när demonstrationerna inleddes. När det ännu inte var så många som gick ut på gatorna och demonstrerade. Och dessa människor måste först och främst få veta att de är hjältar, även om det ännu inte blivit någon seger: Någon seger finns det inte, men det finns hjältar!

J. Ö. Jag har en sista fråga. I början av din roman Tiden second hand har du lagt in följande citat, från femtiotalet, av den ryska emigrantfilosofen Fjodor Stepun:

»I vilket fall måste vi minnas att de som i första hand är ansvariga för ondskans seger i världen inte är dess blinda exekutorer, utan godhetens andligt medvetna väktare.«

Detta citat handlar, som jag förstår det, om Europa under 1930-talet. Vilket ansvar för hur situationen utvecklar sig i Belarus har »godhetens andligt medvetna väktare« idag? – om man nu kan kalla européerna så, vilket inte är självklart.

S. A. Det är en mycket bra fråga. En utmärkt fråga, helt enkelt. En fråga som träffar mitt i prick. Den frågan berör också vår elit – den är inte helt enig, och den ryska eliten, intelligentian, som jag vände mig till med frågan: »Varför tiger ni?«. Man har alltid kunnat höra den ryska intelligentians röst, den har alltid velat vara, och varit, på de svagas sida… Men idag hör vi väldigt lite av sådana röster. Och samma sak gäller naturligtvis också våra västerländska vänner.

Jag tror att vi vant oss vid att tala om godhet, men godhet är något som måste göras varje dag. Och ibland är det en mycket obekväm syssla. Stundom till och med en väldigt otrevlig syssla. Men den måste utföras, och man kan inte bara säga att någon äger sanningen om det goda. Ingen äger den sanningen, och ingen har godheten i sin hand.

Godheten måste göras varje dag, det är som med kärleken, man måste arbeta med den varje dag, man måste skapa den varje dag – annars försvinner den bara, den flyger sin väg, och bara ord blir kvar.

J. Ö. Och det är väl likadant med demokratin och det fria ordet, dem måste man väl också göra varje dag, inte sant?

S. A. Ja, jag tror att det är så. Jag tror att det inte bara är ett arbete med ord, utan också ett tankearbete, vilket är mycket viktigt, särskilt för oss idag, när vi skall skapa nya former av motstånd. Men detta är viktig för oss alla, eftersom demokratin idag utsätts för svåra prövningar, och alla de där frågorna också gäller demokratin, och inte bara de länder som på ett eller annat sätt hamnat på efterkälken och nu försöker lösa sina politiska och geopolitiska problem. Därför ska man inte tro att vi har åstadkommit det vi ville, det vi drömde om. Nej, det har vi ännu inte gjort. Det har ingen lyckats med.

J. Ö. Stort tack, Svetlana. Vi hoppas snart få träffa dig här i Sverige.

S. A. Det skulle vara trevligt…

J. Ö. Leve Belarus! Zjyve Belarus!

S. A. Zjyve!

Bok och Bibliotek, Göteborg, Sverige, 27 september 2020.